Nu har Maggie valpat. Ultraljudets besked om 4 valpar stämde.

Hon fick 1 svart hane, 1 svart tik och 2 bruna tikar.

En perfekt kull!

Efter att ha krypit omkring på golvet för att vara till hjälp och assistera Maggie under valpningen kände jag dagen efter av en påtaglig träningsvärk i kroppen som gjorde att tanken dök upp.

Om den här kullen visar sig bli så perfekt som jag hoppas, kanske jag ska nöja mig med de valpar som jag hittills har fött upp.

I år är det 52 år sedan jag hade min första kull och jag har alltid tyckt att jag inte är färdig än.

Det är nog så med en tanke och uppgift att längtan och förhoppningen gör att man ser fram emot nästa hela tiden för att så småningom få nå det omöjliga målet. Perfektion.

Jag har ofta varit nöjd med de kullar som har fötts men det har också funnits en tanke som sagt: om jag bara kunde förbättra det här skulle jag vara klar. 

Vi är säkert många uppfödare som är väldigt kritiska mot våra egna hundar, kanske även onödigt kritiska. 

Jag behöver utställningar med många hundar för att försöka se om jag har den typ som jag önskar mig, när jag får se mina tillsammans med andra. Det är inte möjligt för mig att bedöma när jag bara ser dem hemma utan konkurrens. 

Bedömningen i ringen säger lite, men inte allt, eftersom jag också tror att uppfödare som varit aktiva i många år får ett annat sätt att se på hundarna än en domare som kanske aldrig ens sett rasen i de olika åldrarna.

För att få gå den väg som man själv väljer kommer man inte alltid att välja den hane till parning som vinner mest utan ser hellre den hanen som man hoppas ska kompensera och komplettera den tik man har.

Ibland har jag fått känna att jag nästan lyckats, men jag ska också försöka acceptera att min uppgift som uppfödare snart kommer att avslutas.

Kanske.