Och då kommer en av de onödiga månaderna. 

Jag har tröttnat på vintern och våren är långt borta. Den här gången kom snön tidigt och därefter har det snöat, regnat, blåst och tinat.

En vinter utan någon riktig ordning.

Det är lugnt i huset och Claras opertionsärr ser jättefint ut.

Hon hade en ganska stor juvertumör och jag är alltid lite orolig att utsätta gamla hundar för operationer, så jag tvekade innan jag bad en veterinär här i Enköping titta på henne och göra en bedömning om han ville åta sig att ta bort den.

Han bedömde att det skulle gå bra och "hon är ju en pudel och då kan hon ha många år kvar". Han lyssnade på hennes lungor och vi var överens om att det inte skulle lungröntgas, tas några blodprover eller skickas in något prov på tumören för analys utan att han bara skulle ta bort tumören.

En opertion kan alltid vara en risk och jag hade bestämt mig för att ta den risken, eftersom hon var så pigg och glad och om inget gjordes skulle tumören kunna börja läcka och då kunde det vara för sent att fösöka ta bort den.

Veterinären hade tid på måndagen efter MyDog så jag åkte hem direkt efter bedömningen där, för att bada Clara på söndagkvällen och vara på plats hos veterinären med en mycket förorättad Clara (matten hade "glömt" morgonmaten) tidigt måndagmorgon.

Jag satt kvar och tittade på hans förberedelser efter att Clara fått en spruta och somnat. Han sa att allt borde vara klart vid lunchtid och att jag kunde komma när han ringde mig.

Jag åkte hem och försökte sysselsätta mig med något under tiden som jag väntade.När han ringde och sa att det gick bra att hämta Clara, allt hade gått bra, blev jag nog lite gråtig av lättnad.

Clara var pigg när jag kom och protesterade i sin väntebur medan vi gjorde upp och jag fick instruktioner om hennes medicinering och övrigt. Hon gick med bestämda steg till bilen och jag hann lyfta in henne innan hon hoppade in själv.

Så här års har jag oftast väldigt lite att göra på trimmet så det passade bra att se till Clara och hennes tratt. Har försökt med body till henne efter att hon fått en vårta borttagen en gång och då tuggade hon genast ett hål för att komma åt stygnen, så det fick bli en tratt.

Hon hade inga problem utan kunde äta, dricka, skyffla snö och jaga mina vader och de andra hundarna precis när hon hade lust.

Såret läkte snabbt och hon var sydd med stygn som skulle försvinna av sig själv och som faktiskt gjorde det.

Efter en vecka kunde jag ta av tratten och sätta på ett tikskydd som säkerhet någon dag tills hon nu är precis som vanligt igen. Eller kanske ännu gladare, svårt att veta om hon hade problem med sin knöl utan att visa det och nu känner sig bättre än tidigare.

Jag är så glad att jag får lite mer tid tillsammans med henne och även glad för att det fortfarande finns veterinärer som ser till hundens bästa men även lyssnar till ägarens åsikter och önskemål.

Nu ska jag väcka gänget som somnat efter frukost och sätta på mig spikskorna för lite promenerande tills det börjar falla ner något från skyn i form av vatten eller snö igen.      

Som jag säkert har berättat är hundutställningar ett stort intresse och den enda riktigt stora hobbyn för mig.

Jag är egentligen ingen tävlingsmänniska i så mått att jag älskar att tävla, för även om uställningar också är en tävlan, så är de så mycket mer.

Är jag ur humör eller allmänt drabbad av lathet är min bästa medicin att bada och klippa någon av mina hundar. 

Har jag sedan pressen på mig, genom att jag anmält till en utställning, är det extra roligt och nödvändigt att anstränga mig lite mer.

När jag går här hemma och tittar på hundarna ser jag alltid på hur de rör sig, sätter sina fötter när de stannar och hur de bär upp sig själva och försöker tänka hur jag på bästa sätt ska plocka fram deras fördelar och kanske även dölja de detaljer som inte överensstämmer så bra med rasens standard.

Det är inte ovanligt att de plötsligt står på bordet bara för att jag vill prova en idé jag fått om vad som passar just den hunden. Ibland blir jag ganska nöjd med förändringen, ibland inte.

Utställningar är också träffar med goda vänner och chans till inspiration genom att se hur andra löst klippningen av sina hundar och kanske även få idéer inför eventuellt kommande valpkullar.

2023 var ett jobbigt år på många sätt och att då i slutet av året få listan över Årets utställningshundar var verkligen som balsam.

Vilken glädje att få se Camerons namn i topp på Total-listan! Som tvåa en dotter till Clyde och även en annan dotter till Clyde på en 7:e plats. Den dottern som vann SPK-listan!! 

I maj blir det 3 år sedan jag hade en valpkull senast men förhoppningsvis kommer orken, lusten och nyfikenheten tillbaka det här året och även glädjen och spänningen som behövs för att återigen få ha en valpkull att se fram emot.

Det känns ofattbart att det i somras var 50 år sedan jag hade min första kull!!

Min Eliza, Vivihills Minerva Noon och Rory, Furor of Montfleuri.

Jag tror att det är omöjligt att glömma sin första hund även om de följande hundarna också finns i minnet. Eliza finns både som ett minne och ett foto på sovrumsväggen så jag har något att titta på med glädje både morgon och kväll. 

Vi syskon var alltid glada om det inte snöade på julafton. Vår far hade oftast jour den dagen och eftersom han var ansvarig för att snöröjarna kom ut i Stockholm måste han alltid vara beredd att åka till jbbet om det snöade.

Nu har Ingrid och jag till och med struntat i att skotta ordentligt under julen. Ingrid har ansvaret för framsidan av tomten och skyfflar bort så pass att vi kommer ut med bilarna medan jag skottar det absolut nödvändigaste för att få upp grindarna så hundarna får tillgång till alla gårdar. I övrigt trampar jag och gänget lite stigar här och där. Tack för minusgrader, inga snöbollar på hundarnas ben!

Min högra arm läker fint efter fallet i köket i början av juni men när jag trött kom hem efter Sthlmsutställningen snavade jag över en av hundsängarna, trots att jag mycket väl visste att den stod där, och föll ännu en gång i köket. Den här gången slog jag i vänster sida, rejäla blåmärken på ryggens revben men klarade båda handlederna!

Förmodligen är det bara muskulära skador eftersom jag kan röra armen i alla riktningar och även om det går långsamt och tungt är det efter två veckor absolut bättre!

Bra också att det är lugnt med klippningar vid den här tiden och två veckor kvar innan jag ska åka till Hotell Karin för att vi ska fira våra fina utställningsresultat under 2023 och även ta oss till det stökiga, larmande, jobbiga MyDog om vi nu inte firar så mycket att vi väljer att stanna kvar i Vallda och istället umgås med hundar, hästar och höns.

Här i huset är det lugnt i övrigt. Alla hundar mår bra och eftersom vi för tillfället inte har någon löptik kan hela gänget vara tillsammans med oss hela tiden. 

Igår gjorde jag i ordning Cameron med tanke på att vi skulle ta några fina bilder av honom. Jag vet att det är svårt att ta kort på svarta hundar i strålande sol och snö och jag hade rätt.

Av de mängder av kort som Cameron fick posera för på olika platser var det inget som kom i närheten av vad jag hade drömt om. Nu ser vi fram emot nya försök så fort snön har smällt.

Jag har även bett om fotografhjälp av proffs men det känns meningslöst att lägga tid på frisyr och resväg så länge som vi har snön.

Vår nye valp håller oss igång! Det var ju ett tag sedan vi hade valp i huset så vi har nog blivit lite slappare med att plocka bort pennor och tidningar från köksbordet. Han har tagit det som sin uppgift att se till att bordet är rent och sakerna finfördelade på golvet. 

Han är en fantstiskt gullig valp! Och aktiv. Han och jag var på valpringträning för några dagar sedan. Roligt att se hur lätt han uppfattade vad som förväntades av honom och hur roligt han tyckte att det var att träffa så många olika hundar och människor!

Vilken tur det är att hundarna finns och håller oss igång när vi ibland tappar fart och gärna vill bli sittande overksamma.

Som nu t ex. Gregory behöver verkligen ett bad och en klippning!

Det regnar inte idag! Så snart väntar promenader med hundarna.

Just nu är huset fullt av olika gäng eftersom Connor är här på tillfälligt besök och jag vill inte gärna sätta ihop honom med de andra tre hanarna då han ändå snart ska åka hem igen.

Tror nog egentligen att det skulle gå bra, men har man erfarenhet av att det kan bli lite stökigt när ett gäng hundar blir lite för upphetsade av att det även finns löptikar i huset undviker man att utmana ödet.

Connor är kullbror till Cameron (de var bara två i Claras sista kull) och han är en väldigt trevlig hund att ha omkring sig. I söndags fick han följa med som stöd till sin lille kompis Mike på Uppsala Läns Mårtensutställning och tog sin uppgift på största allvar. Mike skötte sig perfekt och fick en fin placering som trea bland ca 15-20 BIR-vinnande valpar av alla möjliga raser.

De närmaste veckorna kommer det kanske att bli lite stressigt men förhoppningsvis ändå väldigt roligt med utställningar 3 helger i rad.

Min handled som jag bröt i juni är numera riktigt hyggligt återställd även om den ännu inte är lika stark som min vanligvis svagaste arm, den vänstra. Det gick fort att bryta men läka  är en betydligt längre historia.

Tyvärr sätter sig vissa erfrenheter lite i huvudet så jag märker att jag nu är mycket försiktigare när jag rör mig i skogen bland gropar och rötter. Hoppas att jag ändå ska kunna visa hundarna i en för dem passande hastighet de kommande helgerna. 

Efter Stora Stockholm som i år är den 9 december brukar det bli ett lite längre utställningsuppehåll om jag inte bestämmer mig för att fösöka boka ett rum hos Hotell Karin Svensson i januari. 

Ja, i alla fall nästan. Jag trasslade in mina fötter mellan köksbordet och kökssoffan och föll i början av juni. Handleden såg konstig ut så vi åkte in till akuten.

När läkaren efter röntgen drog min handled rätt betättade jag för sköterskan att jag såg så mycket fram emot utställningarna jag skulle åka på följande helg. Jag skulle få träffa två nära väninnor och vi skulle äta, dricka och prata förutom att få visa våra hundar för varandra, domare och åskådare.

Sköterskan log mot mig. Hon visste mer än jag gjorde.

Nu 8 veckor senare har jag blivit besiktad och läkaren sa att plattan och skruvar såg bra ut och att handleden är nästan helt läkt.

Hon tyckte att det hade gått fort. Jag höll inte med henne.

Nu ska jag få fortsätta träna och stretcha men inte beslasta för mycket. (Förstår fortfarande inte vad det betyder).Så skulle jag nog vara helt bra om ca 1 år. Förutsatt att jag inte ramlar på armen, förstås.

För många år sedan bröt jag vänster handled när jag satte mig i lera och tränade efter det faktiskt upp mina reflexer så pass, Håll armarna mot kroppen! att jag när jag föll av Nathalie, min älskade häst som inte alltid lyckades behålla mig på sin rygg, istället skrapade upp näsan, pannan och hakan.

Ska försöka med mantrat igen: Håll händerna mot kroppen när du faller!

Även om jag har tillbringat min mesta tid med TV-tittaden och bokläsning och armen i högläge har jag tack vare underbara väninnor varit i Sandefjord, Västerås, Vårgårda och Ransäter på utställning.

De flesta av hundarna har fortfarande pälsen i ganska gott skick. Mycket tack vara Martina som kom ner till oss från Piteå och badade hundar på löpande band. Kickie som klippt Cameron och putsat på Girl. Kirsty klarade jag klippa själv, har sina fördelar med en frisyr som till stora delar maskinklipps. Anne som tog med mig till Sandefjord och stod för allt runtomkring. Från bilkörning till lagning av vagn och dragande av hundar och burar.

Utan er hade min sommar varit väldigt tråkig!

Jag har för tillfället inga valpplaner men har ändå börjat se lite mer positivt på min framtid. Dayli var jag tvungen att klippa ner. Skötseln av en unghund i tovåldern är nog en av de där belastningarna jag skulle undvika. Hon verkar tycka att det är helt ok och är väldigt söt när hon springer omkring med sin pipande boll.

Gregory är en av de hundar som klarar sig helt utan uppfostran (verkar han tycka själv) men med min nya inspiration ska jag ändå försöka se om det går att få honom att gå bättre i koppel, komma fortare när jag ropar och finna sig i att bli uppställd på ett vackert sätt på marken. Cameron har varit med på utställningarna och uppfört sig väldigt bra. Han är så lätt och rolig att åka omkring med så jag ser fram emot flera tillfällen att ta med honom.

Kirsty löper nu men jag har inga planer att para henne, hon fyller ändå en stor plats som husets maskot.

Fedora är parad och väntar valpar hos Pompanos kennel. Ska bli så spännande att få se dem! Synd att det är så långt till Falsterbo.

De närmaste dagarna ska jag ägna åt träning och vad kan bättre stärka en hand och handled än bad och klippning av mina hundar!!

Men vi har varit lite aktiva de senaste helgerna. 

Förra helgen åkte Girl, Kirsty och jag till Sundsvall över dagen. Planen var egentligen att jag och en väninna skulle träffas, äta, prata och ställa ut våra hundar där, men efter att väninnan fick annat att göra ville inte jag sitta ensam på ett hotellrum i Sundsvall utan bestämde mig för att det är inte längre mellan Sundsvall och Härkeberga än det är mellan Hammarö och Stockholm som  jag ofta körde över dagen. Visserligen var det för över 20 år sedan men jag har ju inte blivit SÅ mycket äldre.

Jag hade bara Girl anmäld så jag förtog mig inte och vädret var vackert. Girl var lika glad och gullig som vanligt men lyckades inte tilltala den här domaren utan hamnade på en mycket blygsam placering

.  Kirsty var med som sällskap, hon har knappt varit utanför Härkeberga de senaste månaderna efter att mina planer på utställning för henne blivit spolierade när en av henns kamrater ätit upp stora delar av hennes päls. Det var en märklig händelse och jag fick ännu en gång upptäcka att hundar inte är som vanligt folk. 

Helgen därpå var det utställning i Västerås, betydligt kortare resväg, men även den här gången hade jag bara en hund i ringen. Oftast brukar jag ha åtminstone två hundar anmälda men ville känna på hur det var att bara ha en hund att koncentrera mig på. 

Det blev lite långsamt och tråkigt och jag tyckte inte att Cameron uppskattade allt pillande på hans päls som blev följden av att jag hade för lite att göra. Dayli var med som sällskap och även om hon inte hoppade högt av lycka verkade hon tycka att Rocklundahallen ändå inte var den hemskaste plats hon varit på. Jag påminde mig återigen om att jag borde sluta vara så lat och istället ta mig ut lite mer.

Cameron var duktig även om han hellre ville uppvakta tjejer och försöka imponera på andra hanar än att springa runt i ringen.

Ibland kan man träffa på domare som ser fördelarna på hunden som man själv är så stolt över att de har och den här domaren var en sådan. Hon kom förbi mig efter gruppbedömningen, där hon dömde, och sa att hon tyckte att han verkligen var en bra hund även om han nästan helt hade tröttnat efter en långrandig väntan på gruppen och en tröttande dag. 

Jag är så glad över Camerons BIR-resultat! Nu kommer vi att få möjlighet att glädja oss över den ett tag eftersom nästa utställning blir först framåt sommaren.

Alla hundar mår bra även om Clara och Claire som löper inte är så roliga att ha omkring sig. Clyde var här i några dagar eftersom hans matte var på kurs och jag gläder mig åt att pudlar är så lätta att ha att göra med. Trots 3 hanar och 2 lötikar i huset är det inga problem att släppa in en hane till. En som de visserligen känner, åtminstone de äldre hundarna, men trots allt en som mycket väl vet vad en löptik är och som i värsta fall skulle kunna ställa till problem i gänget. Men även om Clyde tydligt uppskattade att få rusa omkring på tomten tillsammans med sina kompisar var han väldigt glad när hans matte kom och hämtade honom igen.

För att inte tala om hur lugnt det blev bland husets hundar igår kväll när gästen hade lämnat oss för att han återigen skulle kunna få den fulla hppmärksamhet  som han verkligen trivs med.

Februari har aldrig varit någon favoritmånad för mig. Sedan jag började som trimmare har det varit den lugnaste månaden på hela  året, jag har även börjat tröttna på vintern då (trots att jag tycker om den årstiden) saknar oftast inspiration att ta mig för med något, mina långa mörka kvällar när jag bara kan sitta och läsa är snart över för den här gången.

Nästa månad brukar bli lite mer aktiv vilket inte alltid passar en lat person, men jag får väl se det som om det är roligt med omväxling.

Hundarna mår bra, Ingrid och jag är också utan anmärkning.

Jag åker omkring på olika hälsokollar på hundarna och träffar några olika veterinärer. Hälsokontrollerna är ju något som jag är på då och då men nu har de samlat ihop sig så 4 st har det tagits blodprov på för PRCD-PRA och skickats för analys, 4 st har fått sina ögon undersökta och 2 skall på höftkontroll. Jag har inga valpplaner för tillfället men OM jag skulle sakna en valpkull alltför mycket vill jag kunna para någon tik och då vill jag också ha de vanligaste hälsokontrollerna gjorda. 

Ungefär som att jag har ett paket cigaretter i kylskåpet, slutade röka 18 september 1991 men OM jag skulle vilja börja igen så vet jag att det  finns ett paket cigaretter i närheten.

Skulle kanske vara spännande att prova hur de smakar?

Lite aktiva ska vi vara Gregory och jag. Vi ska på valpkurs några kvällar och de andra hundarna kommer också att bli lite extra sysselsatta nu när jag har gott om tid. Lite trist bara med vår leriga grusväg, men det är klart...då kan jag ju ägna min tid till att bada dem efteråt!

Men vi har faktiskt lite roliga händelser framför oss! Martina kommer på besök nästa vecka och veckan därpå är Evert här och efter det är den tråkigaste månaden slut för i år!!!

Igår var Ingrid, Malcolm, Gregory och jag på Arlanda.

Gregorys "farmor" Linda Hansen kennel Gypsywitch var i Sverige på en blixtvisit och då passade vi på att göra oss en tur till Arlanda för att hon skulle få se att Gregory mår bra och artar sig till att bli en mycket stilig pojk.

Malcolm fick följa med. När hundarna inte ställs ut längre blir det mer sällan som de åker med ut i världen och Malcolm som är en väldigt social hund tyckte det var oerhört intressant med allt som händer på en stor flygplats.Gregory tyckte det var mest spännande med det där som människorna hade på släp efter sig. Väskor med hjul var något helt nytt för honom.

Det var så roligt att träffa Linda igen och hon verkar tycka att Connor inte på något sätt behöver skämmas över sin fine son.

Vi tog "genvägen" hem över Sigtuna och blev lite försenade. Väglaget var sådant att jag varken kunde gasa eller bromsa. Det blev lite trångt där en buss hade blivit stående och en bil hade åkt genom räcket ner i diket. Tack och lov såg människorna ut att må bra där de stod och tittade på sin bil men händelsen gav långa köer.

Hem hade vi ingen tid att passa så färden gick lugnt och utan några problem. I morgon ska vi hämta vår bror, Evert, för att vi ska få fira nyår tillsammans. Jag tror att vi undviker några "genvägar" och håller oss till motorvägen när vi hämtar honom och sedan åker förbi kyrkogården och sätter nya ljus på föräldrarnas grav.

Ska bli roligt att skåla tillsammans med vår bror på nyårsnatten  efter att han gått igenom sin "att göra lista" som vi skrivit ner åt honom.

 På Foton finns bild på mina tre reskamrater.

En vit Jul. Ja i alla fall lite pudrad med snö och -10.

Snart ska hundarna och jag ut på en promenad innan Ingrid och jag städar det sista i huset. Vi har sparat golven till idag eftersom vi vill ha rena golv på julafton och om vi var mer pedantiska skulle vi få torka dem ett par gånger om dagen. Det är vi inte.

Hundarna mår bra även om det är lite rörigt i huset med tre löptikar och en som tror att hon löper. Hanarna är tack och lov ganska sansade och låter oss oftast sova till ca kl 4 innan de startar sin serenad. Tikarna hänger gärna med i den och vår sopran, Claire, är absolut bäst på att hålla tonen.

Årets sista utställning är genomförd och det var roligt att ännu en gång få tillbringa en dag med vänner, hundar och den stämning som Stora Sthlm alltid bjuder på.

Hundarna tyckte det var rätt ok men fick inga framstående placeringar. Min "sekreterare" Berit Doolke skötte sina sysslor och höll koll på vad som hände i ringen när jag missade.

Jag avskyr verkligen att de har slutat med papperskataloger!!!

Ann-Charlotte hade hunnit skriva ut pudlarna från nätet innan hon åkte hemifrån så jag fick åtminstone en chans att hänga med och se vilka hundar det var som jag tittade på i ringen.

Gregory, den nyaste i huset är verkligen en stor glädje. Ingrid och jag tittar på varandra och försöker komma ihåg om det någonsin har funnits någon valp som han när han i ena stunden leker med allt han lyckas få tag i och i den andra är fullständigt avslappnad i mitt knä, i en fåtölj eller utslagen på golvet.

Annars har det förändrats lite bland hundarna eftersom Miranda och Jonas, numer Yo Yo, har flyttat och även Janet som kom tillbaka några veckor har hittat sin nya familj och jag är så glad över rapporterna som jag får från deras nya hussar och mattar. 

Jag trivs väldigt bra med att ha ett gäng hundar i huset men flocken får inte bli för stor och vissa hundar trivs bäst om det inte är för många kompisar omkring dem. Att det då dyker upp fantastiska människor som jag med glädje lämnar någon av dessa  "ensamvargar" till känns så bra.

Snart är det ett nytt år och utställningsåret börjar redan i januari. Min plan är att stanna några nätter hos "Hotell Karin" (hon vet om att jag kommer). Vädret har varit lite olika men om det inte blir alltför dåliga vägförhållanden så ska jag få träffa Karin och hennes hundar under flera dagar.

Och det ser jag verkligen fram emot! 

Nu börjar hundarna titta uppfodrande på mig. Solin skiner och även om vi smiter ut en stund hinner golven säkert bli torkade ändå innan vi sätter oss och börjar äta av all mat som Ingrid handlat och lagat den senaste veckan!

Igår började snön komma. Ingrid var lite bekymrad när jag gjorde mig i ordning för att åka till Eskilstuna på utställning dagen innan min bil skulle få vinterdäck och undrade om jag skulle stanna hemma. Inte åka? Till något som jag har sett fram emot hela hösten? Otänkbart!

Klart att Gregory, Cameron, Girl och jag packade in oss i bilen och lämnade gården strax före kl 6. Det var inga problem med väglaget, snön hade inte kommit till Enköping eller Eskilstuna så tidigt på morgonen så vi var framme vid 7-tiden.

Utställningen hade redan öppnat och vi tog oss in med burar, bord och annat absolut nödvändigt.

I vår ring började bedömningen med mellanpudlar så Cameron var först i ringen av vårt gäng. Han kan ibland vara lite onödigt blygsam och att ensam få all uppmärksamhet passar honom inte så bra. Han var den ende championhanen och kände sig inte lika bekväm som han är när han får stila inför andra hanar direkt han kommer in i ringen. Uppförde sig ok men saknade gnistan som han brukar kunna visa. Han fick ändå en fin placering som BH2.

En som bättre trivs med uppmärksamhet är Girl. Hon hoppade och vinkade med sina framben när vi stod stilla och showade glatt när vi rörde oss. Hon och jag har alltid en liten diskussion inför våra promenader då hon, precis som sin far Yo Yo (fd Jonas) tror att jag har hur långa armar som helst genom att hon backar och tvingar mig att sträcka ut mig eller ta några steg framåt för att sätta på kopplet. 

Nu gjorde hon likadant på bordet så att domaren fick försöka nå henne där hon stod längst bak på bordet.

Som utställare har vi fått uppmaningar att ställa hundarna längst fram på bordet för att domarna ska slippa töja på sig för att nå och känna igenom hunden.

Jag ska tala med Girl om den här saken och hoppas att hon ändrar sina vanor. Hon tilltalade domaren så mycket att hon blev BT4 i hård konkurrens och det blev jag väldigt glad för.

Sist på dagen var det mellanpudelvalparnas tur för den andra domaren. Eftersom det var så många hundar anmälda fick arrangörerna pyssla lite för att få till det så att de båda domarna skulle bli klara ungefär samtidigt.

I Gregorys klass var det tre småttingar som nog hellre hade busat med varandra än låtit den tålmodiga domaren känna igenom dem. Gregory uppförde sig helt utan anmärkning på bordet och i rörelse tycker i alla fall jag att han såg väldigt värdig ut. Han vann den klassen och fick tävla mot den äldre hanvalpen som var någon månad äldre. Gregory vann och fick sedan vänta tills tikvalparnas bedöming var klar för att få möta den vinnande tikvalpen i tävlan om den bästa mellanpudelvalpen. Där drog han det kortaste strået och han kändes väldigt barnslig mot den 2 månader äldre tikvalpen. Båda valparnas pappor kommer från mig och är söner till Clara så jag kände att jag vann oavsett!

Jag stannade till sista hund var bedömd och fick applådera Clydes dotter som slutade som BIS-2.

Min plan var att ringa och skryta och berätta om dagen på hemvägen men trfiksäkerheten fick gå före. Mörker och snö som piskar är inte rätt tillfälle att sitta och prata i telefon så det fick anstå tills jag kom hem. 

Jag hade kommit överens med Ingrid om att vi skulle dricka den flaska champagne som jag hade med mig fån Tångahed, oavsett hur min dag hade varit. Nu var jag visserligen trött men ändå glad och nöjd så campagnen smakade valdigt bra. Tack för den mina två vänner i väst!!

Vår nära vän Martina kom till oss i onsdags, idag är det lördag, och vi har glädjen att få ha henne kvar tills på tisdag när hon ska köra ända upp till Piteå igen. Det är så roligt att hon tar sig tid att komma ner till oss ibland och vi passar på att hitta på lite aktiviteter för henne för att hon inte ska få det långtråkigt i vårt stillsamma hus. Vi har förutom besök i en favoritaffär hunnit med att beundra valparna som Clyde har fått med San-Jo-Les Abba.

Så fina de valparna är! 

I och för sig har det nog varit rätt så aktivt den senaste tiden, åtminstone med våra mått mätt.

Cameron är i ett frisyrbyte och jag saknade inspiration för hur jag skulle få honom att se så fin ut som jag tycker att han är. Min lösning blev en resa till Vålberg i Värmland där jag sedan satt på en pall med ett vinglas i handen och gav många kommentarer när Kickie lyckades  plocka fram en väldigt vacker Cameron med sina saxar.Samarbete i sin bästa form!

Helgen därpå åkte Cameron, Girl och jag till Tånga Hed, bodde i ett mycket litet rum över natten och hade turen att träffa på en kvinna så att vi tillsammans kunde hitta felet till att strömmen försvann. Proppskåp med jordfelsbrytare. 

På utställningen träffade jag många trevliga människor och i ringen uppförde sig mina väldigt bra, fick fina kritiker och ck båda två.

Efter ett samtal från Linda Hansen, som har en kullbror till Cameron, var Ingrid överens med mig om att ett hem behöver en brun hane. Uppfödaren till Connors kull, Kennel Warming, hade fått återbud på den brune sonen och Linda undrade om jag visste någon som kunde vara intresserad av honom.

Jag åkte till Danmark, träffade Linda med hundar och familj och kunde åka hem med Gregory som hon hade varit så snäll att hämta från Warmings så jag slapp åka ännu längre.

Valpen är så lätt att ha med sig och Karin gav oss logi på vår väg hem så vi slapp köra i ett sträck från Fyn till Härkeberga.

Efter några få timmar hos oss verkade det som om han aldrig bott någon annanstans! Det märks verkligen att vi har en valp i huset och jag är så glad att både Malcolm och Cameron står ut med att ha en liten brun hängande i sina öron. Även Fedora som har stor värdighet och integritet ser till att han får busa ordentligt när de brottas och jagar varandra.

Clara mår bra igen. Veckan efter utställningen hade hon hög feber och jag bestämde att om den inte hade gått ner över helgen skulle jag söka veterinär. På söndagen blev det mer akut då hon började blöda ur munnen. Jag blev rädd och åkte till Ultuna djursjukhus.

Vi tillbringade 7 timmar där, de tog ett blodprov som visade att hennes blodvärden var dåliga och att hon hade några lösa framtänder som absolut måste tas bort så snart som möjligt De tyckte även att de kunde se en fistel som gick upp i näshålan. De ville lägga in henne över natten och ge blodtransfusion. Jag nekade till detta och skrev under en försäkran att jag tog hem henne på egen risk. Om hon nu var så dålig att hon kunde dö när som helst skulle hon vara med mig och inte ligga i en bur på ett djursjukhus.

Jag föreslog att hon kunde få antibiotika eftersom hon hade feber men eftersom den maskinen som skulle visa att hon hade en infektion inte var i gång på helgen ville de inte ge antibiotika. Natten hemma blev lugn, jag ringde en av Enköpings erfarna veterinärer, Hans Kindahl,  på måndagen som tyvärr inte kunde hjälpa mig förrän på torsdagen.

Han gjorde då en annan bedömning av Clara. Han tyckte att blodvärdena och min beskrivning av hennes symptom visade på Anaplasma, en fästingburen bakterie. Tänderna såg han inga problem med och blodet trodde han berodde på en skada och sår i munnen brukar alltid läka på någon dag. Han ordinerade antibiotika och tack och lov har hon nu återtagit sin uppgift att hålla reda på hela flocken, inklusive mig och leker, äter och sover precis som hon ska.

Vad ska vi göra när våra erfarna, äldre veterinärer  bestämmer sig för att gå i pension och vi blir hänvisade till nyutbildade veterinärer som kanske ännu behöver många år för att kunna fatta beslut om behandlingar efter sin kunskap om allt som djur kan drabbas av?

Jag hoppas att alla mina hundar ska fortsätta att må bra så att mina besök hos veterinär sträcker sig till vaccinationer och kanske någon tandvård ibland.

Det finns de som tror att pensionärer inte kan ha semester eller kanske att pensionärer alltid har semester.

Men det kan var lite kluvet. Jag arbetade inom vården mellan 1976-2018 men under den tiden klippte jag även hundar på min lediga tid.

Vården var det inte särskilt svårt att ta farväl av men att sluta träffa mina kunder och deras hundar är mycket svårare.

Jag klipper inte på heltid och mina kunder har ofta blivit mina goda vänner så därför ser jag fram emot att återgå till trimrummet på måndag efter två veckors semester med väldigt mycket aktivitet!

Vår bror Evert har varit här och det kräver en viss passning eftersom vi skamligt utnyttjar honom till olika tålamodskrävande sysslor (har ännu inte kunnat lära mig tålamodets kunskaper) och eftersom han är större och starkare än både Ingrid och mig finns det i ett hus på landet arbeten som han sköter mycket bättre än vi gör.

Visserligen kräver han både mat och dryck, men det gör å andra sidan vi också så därför har vi har hunnit med grillning, surströmming och kräftor och två resor till Roslagen. En till Lena Jonsson för att få våra fötter fixade samtidigt som vi passade på att äta en god lunch innan hemresan och en till Inger och Rolf för att våra fyra hundar som var med, skulle få springa på deras stora tomt och vi skulle få äta oss mätta på Rolfs goda mat. 

En dag spenderade vi i köpcentret  i Västerås och blev med flera nya par skor som verkligen behövdes. 

Promenaderna med hundarna på grusväg och skogstigar sliter skor.

Vad som också har hänt sista tiden är att Miranda och Jonas (numera YoYo) har flyttat åt olika håll. Miranda bor numera hos ett väldigt trevligt par där jag har fått rapporter om att hon finner sig väl tillrätta med både hussen och matten och en mycket söt och gullig 12-årig dvärgpudeltik.

YoYo bor bara ca en timme från oss hos ett par som har haft en hund från mig tidigare som tyvärr blev så svårt sjuk att de måste skiljas från honom. De har haft YoYo på prov en tid och när jag fick mail om att de nu var en familj igen och inte bara en man och hustru som bodde tillsammans, blev jag alldeles varm i hjärtat.

Visst märks det att vi nu har två hundar färre i huset och jag har flera gånger gjort mat till dem och ropat på dem. Men jag vet att de verkligen har fått fantastiska hem och jag är säker på att de kommer att få riktigt fina liv.

Jag ska självklart se till att även hundarna i vårt hus får det bra och nu när hösten kommer ska jag hinna med lite längre promenader och fler ringträningar och socialiserande stadsresor än jag kunnat när det har varit väldigt varmt.

Jag tycker om hösten! 

Ja, egentligen är väl alla mina helger lediga men den helgen som jag inte tillbringar i trimrummet eller på någon utställning är det en extraledig helg.

Jag har gått igenom alla hundarnas pälsar, den sista var Fedora som inte badat sedan slutet av april. Ibland blir det så att jag klipper och reder ut en hund men att sedan något händer som gör att de inte kommer i badet. Senast var det Fedora. Tycker nog att hon verkar gladare när hon nu är ren igen. Pudlar uppskattar verkligen att vara rena och vackra!

En av de rena är Girl, som tillsammans med Dayli och Kirsty ska få följa med ner till Enköping idag. Vi planerar att åka och titta på årets 5 trädgårdar som elever gjort. Temat för året är Rummet.

Ska bli roligt att se.

Förra helgen var jag i Ransäter. Hade tänkt att stanna några dagar i Värmland och hälsa på valpköpare och andra vänner men av olika anledningar blev det bara en dagstur den här gången.

Eftersom orken efter den jobbiga utställningen i Tvååker inte riktigt ha återställts valde jag att enbart anmäla Kirsty. Liten, lätt och gullig maskot som inte på något sätt kan göra mig utmattad gjorde också att jag kunde ha tid att prata och umgås med både hundar och folk. Dayli var med som en "sidekick" och fick tillbringa dagen med att bara titta på den stora världen som hon ännu inte riktigt har kommit underfund med.

Nästa helg åker jag till Askersund. Jag ska bo på hotell där efter tips från Gunilla om att det fanns lediga rum i närheten av utställningen. Det betyder att jag kommer dit dagen före och kan sätta upp tält vid ringen vilket gör att stressen på morgonen kan minska och vi kan ägna kvällen före till att äta tillsammans och umgås. Det känns som gamla goda tider och vi kommer säkert att ha en hel del minnen som behöver lyftas upp igen från den tiden som vi ofta åkte tillsammans på uställningar. När jag tänker efter lite kommer jag ihåg våra resor på tidigt 80-tal. Bl a till Tönsberg i vinterkyla när vi var en hel liten grupp som åkte.

Undrar om även Gunilla minns den resan?

Claire är sig lik igen och både Ingrid och jag är glada att jag inte fattade ett förhastat beslut om henne trots att jag var väldigt bekymrad när hon inte mådde bra.

Nu har hon återupptagit sitt arbete med att hålla reda på alla ungdomar så att de uppför sig på ett sätt som passar henne.

Vi hade en period när vi höll Malcolm och Cameron i olika gäng eftersom Cameron, lillpojken i huset, envisades med att försöka krypa in i Malcolms mun med någon leksak, trots att Malcolm mycket bestämt försökte förklara att han inte skulle få plats där.

Cameron har några missprydande märken i ansiktet efter de olika tillfällena. Vi tyckte synd om Malcolm. Han är en väldigt snäll hund, och när den unge slyngeln vägrade lyssna på farbrorn i huset lät vi dem slippa umgås en tid. Nu har Cameron blvit lite förståndigare så nu kan vi tack och lov återigen ha hela gänget med oss samtidigt.

Jag kommer aldrig att byta till någon annan ras än pudel!

Jag kände det extra starkt när Clyde var här en tid då hans matte var på en resa. 5 av tikarna löpte, jag har tre hanar och att det sedan kommer ännu en hane in i huset tycker de andra bara är roligt. Lite stökigare blev det kanske men inga problem.

Nu har lugnet lägrat sig i huset igen och jag ska göra mig i ordning för en liten tur till Enköping innan jag ska ägna mig åt lite trädgårdsarbete, kanske? 

Ja, det är precis vad jag har tänkt för den här dagen.

I torsdags åkte Jonas, Dayli och jag till Karin i Vallda. Vi skulle på utställning i Tvååker dagen därpå så vi gjorde oss en tidig kväll efter en skön promenad på den nygjorda fina slingan som har blivit anlagd runt hästhagarna. Lite extra passning var vi tvungna att ha eftersom Dayli löper och Jonas självklart visste det och även Milo1 på besök hos Karin den här veckan, visade intresse.

Dagen därpå blev det som vanligt en tidig morgon. Utställningen var utomhus och det är alltid en extra stress eftersom vädret kan överraska och ett tält som skydd är nästan helt nödvändigt att ha, om man inte vill blir dränkt eller stekt.

Som alla tidigare gånger jag varit i Tvååker finns det en väldigt stor yta, långa avstånd till allt, men väldigt liten plats för utställare att sätta upp sina tält. I år hade de placerat vår ring i ett hörn med staket på två sidor och nästa ring på den tredje, vilket betydde att man bara fick sätta upp en enkelrad på den sista fjärde sidan. Vi tvingades att sätta vårt tält utanför staketet och antingen krypa mellan på den ena sidan eller klättra över på den andra.

Det kommer att vara fler utomhusutställningar i sommar.

Jag känner mig mycket tveksam till om jag vill utsätta mig för dem.

Jonas uppförde sig som vanligt alldeles utmärkt i ringen och utanför, han placerade sig om 2:a bland hanarna med en mycket fin kritik. Domaren tyckte även mycket om Dayli men hon tyckte inte om ringen. Trodde nog att om hon inte var väldigt uppmärksam skulle nog någon eller något anfalla henne.

Så fort som hon har slutat löpa kommer hon att få chansen att se mer av världen utanför Härkeberga och jag ska se till att hundarna får uppleva mig vid fler platser än på promenad, i fåtöljen vid TVn och vid trimbordet. Det har varit lite mycket att göra senaste tiden och det är bra att få veta hur hundarna reagerar i olika situationer så jag vet mer än att de är glada, gulliga och roliga hemma.

Hundarna och jag stannade en natt till hos Karin och den här kvällen blev inte tidig. Med god mat och vin i kroppen planerar vi för kommande valpkullar och andra roliga aktiviteter. 

Vi kanske borde göra några noteringar under tiden så vi kommer ihåg vad vi betämde oss för?

Det blev en sen frukost innan vi var på plats i bilen igen för att åka och hälsa på hos Kennel Starmist och Jonas valpar i Kisa.

Det var en väldigt fin kull med 5 hanvalpar som hade en stor inhägnad gård med olika sängar, kojor och leksaker att härja med.

Jonas hade med sig några leksaker och som för alla små är nyheter mest spännande. 

Vi tittade, filmade och fotade så gott det gick innan vi satte oss vid bordet som stod inom synhåll från valparna och serverades en väldigt god köttpaj. 

Efter maten plockade jag ihop och Ingegerd fick hälsa ordentligt på den stolte fadern och Dayli innan hussen i huset kom och ställde en kopp kaffe i bilen.

Vägen hem gick bra och vid 21-tiden kunde vi köra in i garaget och plocka ur hundar och övernattningssaker innan de fick sin mat och Ingrid och jag kunde sätta oss med varsitt glas vin och gå igenom de senaste dagarna.

Claire är mitt bekymmer för närvarande. Hon gjorde sig illa på något sätt för några dagar sedan. Fyra löptikar kan bli lite intensiva ibland och hon skrek plötsligt till utan att vi vet vad som hände. Så nu får hon vila ensam i mitt sovrum och gå ut med bara mig som sällskap så får vi se åt vilket håll det går.  

Nu har jag varit i Norrland. Riktiga Norrland, alltså inte bara strax ovanför Gävle utan högre upp. I Skellefteå och Piteå.

Cameron, Miranda, Kirsty och jag startade kl 6 på fredagsmorgonen och skulle enligt GPS vara framme i Byske omkring kl 15. Det var vi inte, eftersom vägen byggs om i Umeå och jag skickades ut på riktiga landet för att på en sliten grusväg ta mig fram till Skellefteå.

Hastighetsbegränsningen var på vissa ställen 50 vilket kändes som ett hån då all fart över 40 gjorde att det kändes som om vi skakade sönder. Jag ringde Martina och sa att jag blivit hänvisad till Burträsk och ville höra så jag inte var på väg mot Norge. Hon försäkrade att jag var på väg åt rätt håll. 

Hon hade rätt och efter ytterligare några avtag var jag återigen ute på E4 mot Byske. Jag bestämde mig för att jag på återvägen INTE skulle låta mig luras ut på någon grusväg. Att jag då skulle bli tvungen att åka en längre omväg vid Höga Kusten pga avstängd väg skulle jag få upptäcka på måndagens återresa.

Allt nog så gick resan väldigt bra, hundarna sov och jag var vaken. Vi stannade ett par gånger och sträckte på benen, åt lite och rastade oss.När vi kom fram till Byske väntade Martina och Erik på oss och vi kunde installera oss i Eriks föräldrars stuga, åkte sedan ner till utställningsplatsen där vi möttes av trevliga, vänliga funktionärer från SPK norra avdelning och kunde sätta upp tältet intill den blivande ringen.

Erik åkte hem till Piteå och Martina och jag ägnade kvällen åt att uppdatera allt som hänt sedan vi sågs sist.

Det blev en ganska sen kväll. 

På morgonen tog vi oss till utställningsplatsen i god tid och hälsade på gamla vänner och hade gott om tid att fixa till hundarnas pälsar som blivit lite medtagna efter resan.

Kirsty var först av mina i ringen. Skötte sig som vanligt väldigt bra, hon är verkligen vår lilla maskot! Hon placerade sig som 2:a bland tikarna och jag var så nöjd med henne.

Cameron var på väldigt gott humör, gick på bakbenen utanför ringen och försökte charma alla hanar och tikar som kom i närheten. Han lyckades även charma domaren så mycket att hon tyckte att han var den bästa mellanpudeln för dagen! Han slutade sedan som 2:a enbart slagen av en storpudel i finalen!

Miranda hade roligt i ringen och blev slutligen 2:a bland tikarna.

Det låter som en andraplats var min den dagen och det kan ibland kännas som snöpligt när det är så roligt att vinna, men med den här konkurrensen av medtävlare kunde jag inte vara annat än väldigt nöjd och glad!

Martina och jag åkte därefter till Piteå, satte upp tältet och åkte hem till Erik som väntade med grillen tänd och bordet dukat.

Vi hade en väldigt trevlig kväll tillsammans med Theo, son i huset, och Robin med sambo Hanna som kom förbi. Ja det heter ju kom förbi även om de åker ca 20 mil i den delen av landet.

Efter en god natts sömn var vi på utställningsplatsen i god tid. Kirsty var även den här dagen först av mina i ringen. Även denna dag var hon 2:a bland dvärgtikarna. Cameron tyckte att den här utställningen var minst lika rolig som den förra. Vann hanhundsklassen och blev sedan slagen av vinnande tik i BIR/BIM. Miranda hade roligt i ringen, vann sin klass och slutade som 4:a bland tikarna. Jag var så glad över att hundarna hade så liknande placeringar i ringen för två helt olika domare och så stolt över deras uppförande!

Vi åkte sedan hem igen till Martina och Eriks fantastiska hus. Åt även denna kväll ute och fick väldigt god mat, tillsammans med Emelie och hennes sambo Marco. Så roligt att träffa Martinas dotter igen! 

Hon är nu en ung kvinna istället för den lilla tjej hon var när jag träffade henne senast. Jag är väldigt glad att hon kom så jag fick träffa henne.

Efter ännu en god natts sömn i "mitt" stora, fina rum, en ordentlig frukost och en längre promenad var hundarna och jag åter på plats i bilen. Denna gång på väg hem.

Lite irriterande med omvägen som jag fick göra på grund av "någon" anledning så gick ändå resan hem väldigt bra och efter 11 timmars bilåkning kunde jag köra in i garaget vid 19-tiden.

Resan till Norrland som jag hade sett så mycket fram emot blev ännu bättre än jag kunde ha hoppats på och det har tagit mig den här veckan att gå igenom allt som hände och börja ladda om inför kommande helg. Men då kommer det inte att bli så mycket bilkörande. Säkert inte mer än ca 50 mil enkel resa. 

Ja det har jag verkligen haft! I lördags åkte Cameron, Miranda och jag tillsammans med Dayli, som var med för att titta på en utställning, till Hammarskog.

Utställningen var utomhus och jag har noga följt väderprognoserna och hoppats att det åtminstone inte skulle bli snö. Det har varit några kalla dagar senaste tiden. Snön slapp vi men blåsten fick vi stå ut med. Tälten fladdrade i vinden och frisyrer på pudlar och människor såg ganska rufsiga ut.

Cameron är fortfarande lite ovan vid att lämna hemmet men tjejer har han numera fått upp intresset för, så han stod kvittrande på bakbenen när någon kom i närheten.

Trots sitt nya intresse uppförde han sig väldigt fint i ringen och vi hande turen att domaren tyckte att han för dagen var den vackraste mellanpudeln. Han vann hanhundsklassen, fick ett cert och blev champion. När han sedan mötte den vinnande tiken och lyckades slå henne blev han även BIR. I finalen slutade han som BIS-3 och jag var så stolt!

Miranda skötte sig som alltid väldigt fint, hon är en lätt hund att ha med sig, och hon slutade som BT3. En placering som jag blev väldigt glad för. Det var många fina tikar med på den här utställningen.

Vår domare dubterade i pudelringen och jag har bara hört goda ord om honom. Han hade en trevligt sätt mot oss alla,  pudlar, nya fräscha handlers såväl som de gamla, erfarna, lite stela och ringrostiga.

Det var en mycket trevlig utställning och jag trivs alltid på Pufelklubbens utställning i Hammarskog som är en vacker och lagom stor plats för en specialutställning.

Det är också bra för en Enköpingsbo med ett avstånd på ca 45 minuter. När jag kom hem kastade jag en blick på mina rufsiga småtjejer som skulle med mig till Västerås på utställning nästa dag. Konstaterade att de kanske inte direkt såg ut som de borde ha gjort i pälsarna, gick sedan och la mig och somnade

direkt.

Utställningen i Västerås har följt den dåliga trenden att inte ha några kataloger utan man måste ha en smartphone för att kunna se vilka hundar som man ska möta iringen. Jag satt beredd med bilen packad och inväntade 7-slaget när katalogen släpptes för att kunna skriva ut vilka pudlar som skulle delta, för att åtminstone kunna se vilka hundar som skulle vara i vår ring. Det känns så tråkigt att titta på en hund, som man kanske tycker ser extra fin ut och inte direkt få vet vilka som är föräldrar till den när man är uppfödare och alltid är intresserad av att veta härstammning på hundar som man ser.

Jag hade med mig Girl och Kirsty. Det är två små och lätta hundar och det var ganska skönt att ha dem med sig dagen efter en rolig och blåsig dag. 

I Västerås var vi inomhus vilket jag alltid föredrar. Mindre packning och vädret kan man strunta i. Kirsty uppförde sig lika fint som hon gjort tidigare och Girl var nog inte lika busig nu när hon tävlar som vuxen som hon var som valp. Girl slutade som 2:a bland tikarna och Kirsty blev 3:a bland dvärgpudeltikarna.

Duktiga små tjejer båda två och jag var så stolt och nöjd med dem.

Vi var klara ganska tidigt och eftersom jag bara har en knapp halvtimme att köra, var jag åter hemma vid 15-tiden tillsammans med MacDonald's mat som vi gärna äter efter en utställning.

Nu ska jag inte på någon resa förrän jag ska till Norrland i slutet av maj. Då är det en 2-dagars utställning men jag ser nog mest fram emot att träffa Martina, en väldigt god vän som jag inte träffat på flera år!

Typiskt aprilväder. Soligt och ganska varmt en dag, ösregn nästa och snö och kallt dagen därpå. Jag uppskattar i alla fall när det är fruset, renare hundar och lite renare inomhus.

Igår var jag hos veterinär med Claire. Förra fredagen skrek hon plötsligt till och såg riktigt eländig ut. Jag förmodade att hon hade sträckt sig så hon fick en tröja på sig eftersom lite värme inte borde skada. Vi har lyft henne upp och ner från sängen då hon har sett tveksam ut inför att hoppa och hon har bara varit tillsammans med snälla Kirsty.

Claire anser att min säng är hennes säng, så hundsäng på golvet var inget alternativ. Hon fick värkmedicin som jag inte tyckte gjorde särskild skillnad några dagar, innan jag provade med en tablett Prednisolon som jag hade kvar efter Marie. Den gjorde skillnad, eller om det var så att hon faktiskt hade självläkt.

Jag fick en tid hos veterinär Stavenborn som jag åkte till, trots att Claire verkade mycket bättre. Bra när någon kunnig känner igenom henne och jag var också nyfiken eftersom vi under veckan har gissat på nacken, vänster framben, ryggen och något bakben. Claire är en mycket märklig hund. Hon är smart, glad, krypig, tycker illa om människor hon inte känner, snäll mot de andra hundarna och är just "Claire".

Hon blev noga genomkänd och reagerade inte någonstans.

Vi bestämde att det inte var dags för henne än, hon är bara 10 år, och jag fick ett nytt recept på Prednisolon som hon kommer att få några dagar till. Det kändes väldigt skönt att åka hem igen med mitt original till hund! Visserligen har jag kanske lite onödigt många hundar för tillfället men det är ju inte på det sättet jag vill minska antalet!

Förra helgen var vi på resa. Cameron, Girl, Dayli och jag var i Falsterbo hos Lena och Lars, på utställning i Svalöv och hemma på hotell Karin Svensson.

En mycket trevlig helg!

På utställningen kändes det att jag är ringrostig och dåligt planerad. Det blev stressigt eftersom några strykningar i klassen före Camarons klass förstörde den lilla planering jag hade.

Dayli skötte sig utmärkt trots att hon tittade sig lite förundrat omkring ibland och vann sin klass av 6 tikvalpar. Cameron är inte van att vara på utställning och blev lite hastigt inkastad i ringen, skötte sig fint på bordet och hyggligt på golvet trots att jag lyckades trassla in kopplet i hans päls och fick desperat försöka trassla ut honom igen istället för att få ge honom lite glädje och uppmuntran. Han placerade sig som 2:a av 2 och fick i alla fall ck trots hans handlers dåliga framförande. 

Medan vi fick våra rosetter ropade ringsekreteraren på juniortikarna och Girl satt fortfarande och väntade i sin bur och blev nästan utsläpad från den av sin stressade matte för att direkt komma upp på bordet hos domaren som första tik i sin klass. 

Girl är ändå tack och lov den mest rutinerade i gänget. Hon har ju varit med på några valputställningar. Hon kom 2:a i klassen och jag var väldigt nöjd med mitt gulliga "marsvin".

Där ser man vad 2 år utan knappt några utställningar alls gör med en utställare som har visat hundar i ringen sedan tidigt 70-tal.

Allt lugn, värdighet och planeringsförmåga försvinner.

Tur ändå att jag nu har flera utställningar framför mig så jag förhoppningsvis kommer att sköta mig bättre.

Tur också att jag har snälla och toleranta hundar när deras matte virrar till det!

I förrgår ägnade Ingrid och jag tid åt att röja i garaget och eftersom det var en vacker, solig dag fick hundarna röra sig över hela tomten med öppna grindar till alla gårdar och ingångar till huset. 

De är uppdelade i olika gäng och det minsta gänget är Marie och Malcolm som strosade, sprang och hittade leksaker som blivit kvar på tomten och absolut måste finfördelas lite till.

Marie har mått ganska bra senaste tiden, hostat mindre, ätit bra och sovit lugnt i min säng varje natt och när vi den kvällen dragit oss tillbaka från TVn tog hon med sig ett tuggis som hon ivrigt bearbetade i sin säng tills jag tog ifrån henne det för att inte riskera att hon skulle sätta det i halsen, lade undan min bok och släckte lampan för att vi skulle sova.

Men hon kunde inte komma till ro. När jag lyfte upp henne i sängen ville hon komma ner och när hon var på golvet ville hon komma upp. Jag hade lampan tänd för att kunna hålla ett öga på henne. Hon ville inte, kunde inte, lägga sig utan tillbringade natten sittande i min säng. Så snart jag hade rastat alla hundar på morgonen ringde jag Monika Stavenborn, veterinären som tittat till Marie tidigare. Jag väckte henne inte! Hon satt redan och passade en valpande tik, vilket jag givetvis inte visste. 

Hon lovade ringa när hon kunde ta emot Marie och mig och jag tillbringade väntetiden med Marie och telefonerna bredvid mig.

Klockan 15 kunde veterinären ta emot oss i sin fina klinik på landet och Marie fick somna in. 

Jag är ändå glad över att hon fick de här sista månaderna och jag känner mig på det sättet tillfreds med att jag inte förhastade mig utan väntade tills det inte längre var mitt beslut. 

Marie var en stor personlighet och det kommer att märkas att hon inte finns längre. 

Vilket betyder att jag ska skynda mig på att komma ut på promenad innan vår grusväg tinar och blir lervälling.

Det är lugnt i vårt hus, Marie hänger ännu med även om jag numera hjälper henne genom att lyfta upp henne i sängen och om jag hinner, även ner igen. Hinner jag inte fånga henne kastar hon sig ut när hon fattat mod och gör ett jämfotahopp rätt ut i luften. Hundar blir inte alltid förståndigare med tiden, men så länge som hon verkar trivas med livet är jag glad att hon är kvar.

Som sällskap i mitt sovrum har hon Malcolm, de trivs bra ihop även om de grälar ibland. Grälar ibland gör även Jonas och Cameron. Än så länge räcker det att jag går mot dem och harklar mig för att de ska besinna sig och eftersom de båda två är hundar som inte gärna slåss verkar de nöjda med att jag lägger mig i deras diskussion och medlar.

Min plan är att kanske försöka hitta en familj till Jonas. Han är en väldigt gullig hund som helst är nära och jag tror att han skulle trivas med en egen familj. Jag vill inte sälja honom utan funderar på ett fodervärdsavtal om den "rätta" familjen dyker upp en dag.

Snart ska vi på utställning. Eftersom Pudelklubbens västra avdelning ställde in sin utställning någon dag innan det väntade beslutet om upphörandet av restriktionerna och istället valde att bjuda in till exteriörbedömning och ringträning i den hyrda lokalen, valde jag att anmäla till en utställning som ligger längre hemifrån. Jag tycker att det är så roligt att ta med en valp i ringen och det var sista chansen att få göra det med henne. Vid min närmaste utställning 3 mil bort, är hon några dagar över 9 månader och får inte längre räknas som valp.

När jag nu tittar i utställningskalendern är det roligt att få möjligheten att undanta utställningar eftersom de är så många. 

Jag föredrar inomhusutställningar av rent praktiska anledningar. Vädret, underlaget, avståndet till parkering och släpande av tält och uppsättning av dem, paraplyer, regnkläder och solskydd.

Jag är alltid lika glad när inomhussäsongen börjar igen!

I år är arrangörerna ivriga och anordnar utställningar både helgen före Valborg och på själva Valborg. Hoppas att klimatalarmisterna får lite rätt så att det åtminstone inte snöar i slutet av april.

Jag planerar inga valpar för tillfället. Huset är ganska fullt av hundar och jag tar sällan en kull om jag inte har möjlighet att spara åtminstone en valp och det känns som det inte är läge för det nu utan jag är så nöjd med de som redan bor här.

Nej nu är det dags att gå ut så jag hinner med mina promenader innan Gloria och Riella kommer till klippning och medan vägen fortfarande är gångbar. Jag delar upp hundarna i olika gäng och nu är det ett gäng ytterligare eftersom Clara har börjat löpa. 

Lugnet i huset är förmodligen på upphällningen när killarna märker det och börjar med sin skönsång vid 4-5 tiden på morgonen.

För många år sedan ansåg en väninna och jag att torsdagen var veckans tråkigaste dag. På den tiden var vi ofta ute på olika krogar och om vi då hade träffat en trevlig man och lämnat vårt telefonnummer, utan att han sedan hade hört av sig innan torsdag var det bara att glömma honom.

Det där förekommer inte numera, men jag kan ändå le lite åt att känslan av torsdag som veckans tråkigaste dag fortfarande hänger kvar.

Lite tråkigt är det nog ändå idag eftersom vi nu ska sätta ut lådorna med den nedpackade julen på vinden igen och vet att den inte ska plockas upp förrän om 10 månader.

Min plan är ändå att fylla de 10 månaderna med massor av roliga tillfällen! Jag har redan börjat.

I helgen var jag på klippkurs i Skövde. Det var Pudelklubben Skaraborg som höll i den och som lärare hade de anlitat Reija Hyttinen. Reija har varit väldigt vänlig och tålmodig när jag har bett om hjälp med speciellt den kontinentala klippningen som är ett litet mysterium för mig, så jag såg fram emot att få gå en kurs för henne.

Eftersom Pudelklubben ställde in sin utställning i Vilsta dit jag hade planerat att ta med Jonas i den frisyren, valde jag istället att ta med Cameron som jag har klippt i den engelska varianten eftersom han kan bli näste hane som jag ställer ut. Förutsatt att jag inte har oturen att fler klubbar ställer in sina utställningar, förstås!

Eftersom det tar några timmar att åka till Skövde frågade jag Marika Pontén (en av de som såg till att kursen blev av och även hade hand om allt runt omkring den) var det fanns någonstans att bo. Hon berättade att Skövde Hundarena hade övernattningsrum i byggnaden och om jag var där kl 20 skulle jag bli insläppt. Cameron, Dayli, som var med som sällskap, och jag åkte hemifrån på fredagseftermiddagen och var utanför lokalen i rätt tid. Vi träffade Sara, chefen för lokalen som visade sig vara en väldigt trevlig person. Hon förevisade var allting fanns som vi kunde använda kök, toa, städskrubb och även var lampknapparna satt. 

Det var en fin lokal, ljuset var ok för en sådan här kurs och när jag frågade om golvet som hade heltäckningsmatta svarade hon att det fanns dammsugare. Väldigt fin inställning till oss pudelfolk trots att hon själv hade Dalmatiner.

Kursen var på två dagar. På lördagen klippte Reija halva hundar, vi fick själva välja vilken sida vi ville ha hjälp med, medan vi alla tittade på och försökte följa och förstå saxens vinkling och vad vi skulle tänka på när det gäller hundarnas byggnad för att sedan kunna försöka göra hunden något så när liksidig.

Maten hämtade Monka Jonsson efter att ha skrivit ner ställets meny som vi valde ur. Stora portioner som räckte även som kvällsmat till Karin Johansson, som bodde i det andra rummet, och mig när vi satt i köket och åt innan kvällspromenaden och en ganska tidig nattning. 

Tar på krafterna när man försöker lyssna och koncentrera sig!

Dagen därpå fixade Reija uppsättningar av huvudpäls på våra hundar och hjälpte till med fotografering. 

Cameron och jag var färdiga tidigt och eftersom vi hade ganska lång väg hem åkte vi vid lunch efter att ha tagit farväl av alla nya och gamla vänner. Jag var väldigt nöjd med kursen och åkte hem fylld med nya idéer och inspiration.

Hemma hade det varit lugnt och hundarna hade uppfört sig väl. Marie får nu en Kortisontablett/dag och mår riktigt bra såvitt vi kan se. Hon bukandas fortfarande men hostanfallen är lite färre, hon äter med god aptit, sover bra på nätterna och hänger gärna med på promenader så det verkar inte vara någon akut fara för henne. Det känns väldigt skönt för 13 år är väl inte gammalt för en pudel?