Blogg

Valpar

I kväll firar vi! Janet valpade i morse. Hon fick 7 valpar, tyvärr var en inte livsduglig, men 6 fina nöjda valpar ligger nu hos den stolta modern. Det är fantastiskt att hon bar på så många valpar och ändå hoppade obehindrat i soffor och sängar, lagom i hull och pigg och glad.

Hon låg i sin tygbur, som har stått i sovrummet den senaste veckan utan att hon har brytt sig om den, och fick alla sina valpar lugnt och säkert som om hon inte gjort annat trots att det är hennes första kull.

Jag blir så imponerad av henne!

Allt ser bara bra ut nu och jag hoppas att det ska fortsätta göra det. De första dygnen känns det alltid lite oroligt med hur det ska gå men jag kan bara hålla tummarna och försöka assistera Janet så mycket som hon vill och njuta av att se på när 3 svarta och 3 vita valpar trängs om maten.

Det är första gången jag har en kull med både svarta och vita och det är så spännande!

Parning

Inga valpar än. Janets temp var nere på 37.1 i morse så jag skyndade mig att stoppa henne i badet. Jag är lärd att aldrig bada en parad tik förrän det närmar sig valpning. På 60:e dygnet eller när tempen går ner.

Jag vill gärna att Janet väntar några dagar till innan hon valpar.Idag är det 58:e dygnet.

Efter Janets bad åkte Fedora, Cameron och jag lite norrut för att para Fedora med Jonas och Camerons pappa. Cameron var med för att hälsa på sin pappa och "farmor".

Jag är så nöjd med de valpar som jag fått efter Ch Schpindel's Clos Mogador Prioat, 6 hanvalpar, så jag chansar på att jag får en tik denna gång. Hoppas på tredje gången gillt! 

Även om jag är mer än nöjd med de två hanarna som har stannat här i huset vill jag gärna ha en tik också.

Om nu Fedora blir dräktig är hennes valpning planerad till omkring 31/7. Parningen gick väldigt bra men om hon fortfarande är intresserad på söndag åker jag gärna ännu en tur till Laila!

Söndag

En lugn söndag. Efter promenader med mina två gäng är det stilla i huset. Två tikar löper och hanhundarna vet om det, men verkar än så länge ta det med ro.

Eftersom det numera finns 4 hanhundar i varierande ålder hos oss och jag ändå gärna vill fortsätta med uppfödning ett tag till och därför kommer att ha tikar boende här, måste hanarna acceptera att tikar löper, men de ska för den skull inte tro att det betyder att de ska paras, åtminstone inte av dem.

Oftast går det väldigt bra, Clyde var inte så sugen på mat när just Popcorn löpte, men Malcolm har bara lämnat sin mat de dagarna som han mådde väldigt dåligt efter att ha fått i sig något som han hittat utomhus.

Båda de vuxna hanarna är väldigt kloka och förståndiga. Hur det blir med de unga får tiden utvisa, men de kommer att gå i god lära. 

Jonas är nu 9 månader och jag skulle tro att han har uppnått sin slutgiltiga höjd som är drygt 41 cm. Lille Cameron 3 månader är mätt till 28,5 vilket är ½ cm lägre än Jonas var vid 3 månader.

Jag brukar mäta valpar vid olika åldrar och försöka klura ut ungefär hur stora de tänker bli. Ett mycket svårt uppdrag eftersom de växer väldigt olika, både fort och länge! Men roligt ändå.

Igår var vi på ringträning. Jonas mellan kl 12-13 och Cameron 13.15-14.15. Jonas behöver en liten stund av eftertanke när vi börjar då han får stå i fred och fundera, de minutrarna blir kortare för varje träningstillfälle och han uppskattar verkligen att få röra på sig! Tyvärr har han en barlast i form av mig, så jag kommer att ta ett mycket långt koppel nästa gång så han får en möjlighet att sträcka ut innan jag kommer flåsande efter.

Cameron är väldig nyfiken och intresserad av allt som finns. Han är inte särskilt bekymrad utan verkar tycka att det mesta är bara spännande och roligt. Det fanns många maskrosor där när vi började, men lite färre när vi gick därifrån.

Jag badade både Jonas och Cameron i fredags, jag vill att de ska känna sig riktigt fina när vi tränar i ringen. Pudlar brukar tycka att de är helt oemotståndliga när de är badade och klippta, kanske för att deras ägare då låter lyriska när de tittar på dem!

Jag har haft lite problem med min vänsterarm. När jag böjt huvudet framåt får jag "sockerdricka" i handen. Det har jag väl haft i ca 1 år (kiropraktorn blängde lite på mig när jag sa det) men efter att jag fick ont i hela armen och axeln tog jag mig i kragen och sökte hjälp. Det var bra att han hade förberett mig på att jag kunde få mer ont i några dagar, annars hade jag blivit riktigt sur över hur jag mådde på fredagkvällen. Jag hade tidigare provat med lite olika smärtstillande men utan effekt och kiropraktorn sa att det är svårt att stoppa nervsmärta.

Eftersom jag nu har tagit tag i problemen med min arm passade jag på att få en tid på min nya vårdcentral för en åsikt om jag har Kol och högt blodtryck. Jag var välkommen dit förutsatt att jag  var frisk. Konstig tid vi lever i. 

 Nu ska jag bara boka tid hos optikern också, misstänker att jag fått glaskroppsavlossning även på höger öga. Får hoppas att han vill ta emot mig. Sedan bör jag vara redo att möta sommaren när den nu kommer.

 

Skulle varit fredagen före Västeråsutställningen

Idag skulle jag ha börjat förbereda hundarna för utställningen i Västerås. Istället kommer jag att ägna mig åt en norfolk och en dvärgschnautzer som behöver bli av med vinterpälsen. Det är också roligt, tack och lov. 

För att vara lite tjatig. Jag saknar utställningarna!!!

Inte bara för minuterna i ringen utan mest för allt runtomkring. Fösöka göra i ordning hundarna på ett sätt så jag blir nöjd, vilket aldrig har hänt hittills, packa bilen, bestämma vilka kläder jag ska ha, göra matsäck, ställa klockan på ringning som jag aldrig gör  nu för tiden, (i och för sig behöver jag egentligen aldrig ställa klockan på ringning, har ärvt pappas egenhet att vakna ett par minuter innan klockan ringer) se till att alla hundpapper ligger i väskan, planera vad som behöver inköpas och inte minst se fram emot att träffa vänner, medtävlare och titta på massor av hundar.

Istället för att få göra allt detta, ska jag plantera mina blomlådor och städa.

Igår var jag och tittade på ringträning. Jonas är i tonåren och reagerar väldigt starkt på när andra hundar skäller. Jag tog med Malcolm som är en bra ledare och inte bryr sig om ifall någon skäller eller gör utfall.

En schäfer gjorde ett direkt när vi kom dit och Malcolm antog utmaningen genom att markera att han inte viker ner sig. Bra för Jonas att se att man inte behöver krypa för skällande hundar utan man kan räta på sig istället.

Vi satt i gräset ett tag utanför ringen och både Malcolm och Jonas satt lugnt, tittade och bekymrade sig inte överhuvudtaget.

Vi åkte hem, hämtade Ingrid och Cameron och åkte ner till Drömparken i Enköping. Bäst att passa på att socialträna när jag i alla fall var på gång. Vi gick omkring i parken och tittade på folk, blommor och ån som flyter genom staden. Cameron tyckte det var väldigt intressant med allting så promenaden hölls inte i någon större hastighet men det var inte helller det som var tanken.

Cameron har bara varit utanför hemmet en gång tidigare och det var när vi lämnade Connor.

Vi träffades på påskdagen halva vägen mellan oss på en rastplats och de nya ägarna var överens med mig om att Connor kunde passa i deras hem. Jag fick en film som visade en mycket pigg Connor som jagade genom deras kök för att fösöka komma ifatt sin nya kompis direkt de kommit hem!

Nej, nu är det dags för promenad med gängen!   

 

Påsk

I dag var vi till våra föräldrars grav för att plantera blommor och lämna en bukett med påskliljor från vår tomt. Malcolm och Clyde fick följa med tillsammans med Marie. Pojkarna för att få något annat att tänka på än en löpande Janet. Marie, för att hon som är 11 ½ år inte följer med på så mycket numera.

Den här veckan hade vi planerat att vår bror Evert skulle vara här och ta itu med sin lista över arbeten vi önskar få hjälp med, men eftersom allt är upp och ned nu fick vi hitta på något annat.

Ingrid och jag tog med påskmat bestående av sill, lax, ägg och annat som hör till ett påskbord. Ingrid och Evert kunde även dela på en liten snaps innan vi  avslutade måltiden med kaffe och en kaka bakad av Ingrid igår. 

Vi dukade upp vår lunch på en bänk, satt bredvid på medtagna stolar och hoppades att mamma och pappa kunde se oss och glädja sig åt att vi trivs tillsammans och kände oss nära dem.

Vi fick lite undrande blickar från övriga kyrkogårdsbesökare men även vänliga ord och leenden.

Det var lite kallt men eftersom vi hade klätt oss ordentligt och även hade filtar med som vi kunde svepa om oss kunde vi inte vara mer nöjda med vår eftermiddag än vi var.

På tillbakavägen hämtade vi med oss Claire. Hon är kullsyster till Clara och har under flera år bott i Enköping och haft det väldigt bra. Nu är tyvärr hennes husse mycket sjuk så hon fick komma tillbaka till oss och vi kommer att göra vårt bästa för att hon ska trivas här igen.

Jag har träffat och klippt henne under åren och hon har även varit här under löpperioderna då det också fanns en hane i hennes familj.

Hon blev i alla fall väldigt glad över att träffa sina kompisar igen och både Ingrid och jag fick del av hennes glädje när hon kollade att allt var sig likt i huset. Hon är en väldigt bra valpvakt, det var hon som tog hand om Malcolm med den äran när han kom hit för 5 år sedan, så när hon fick träffa sina systersöner tog hon sig genast an sin uppgift!

På söndag ska en av valparna flytta och det blir spännande att se vilken av valparna den nya ägaren faller för. Jag vet vilken jag tycker skulle passa hos henne. Vi får se om vi tycker likadant!

 

Sommartid

Idag är det sommartid, även om inte ens våren kommit ordentligt. Jag har inga problem med att flytta klockan en timme fram eller tillbaka. Undrar om skiftarbete och nattarbete gör att toleransen för tidskillnader ökar. Jag är å andra sidan väldigt beroende av min klocka för att veta om jag är trött eller pigg!

Lugnt i huset. Valparna gör vad de kan för att liva upp stämningen och det är bra annars skulle vi väl ha det väldigt tråkigt.

Det underliga är att när man jobbar finns det mycket mer energi än när man har för lite att göra. Jag har alltid förvånats över att när jag avslutat jobb, oavsett om det är inom vården eller hemma vid trimbordet, har mer lust att göra saker än om jag har en helt ledig dag.

Se bara här: För mycket ledig tid, för många tankar. 

Igår stod jag vid trimbordet hela dagen och idag väntar en dotter till Claudia på klippning om någon timme. Kanske kommer någon av de egna att få hänga med när jag ändå är igång.

Jag saknar utställningarna och märker också hur mycket tid och engagemang de tar. Jag behöver en hobby till. Jag saknar Nathalie, min häst som jag hade i 19 år och som jag var tvungen att ta bort 2017, varje dag. Jag går med hundarna där jag brukade rida henne och minns. Nu skulle jag ha haft så mycket mer tid med henne. Tanken att köpa en häst är däremot inte aktuell. 

Jag får glädja mig åt att ha så mycket mer tid med hundarna istället.

Nästa vecka ska jag åka för att få Janet parad. Hon är en väldigt trevlig tik men har nog ärvt av sin mor att tycka mer om människor än andra hundar så vi får se om jag har prickat in rätt dag för en parning vilket är så viktigt. Speciellt med en tik som har stor integritet som hon har.

Men först..promenad med mina gäng!

 

Inga utställningar

Jag hade anmält Fedora och Jonas till utställningen i Västerås men nu är alla utställningar inställda på obestämd tid.

Det är en stor oro som drar över världen och jag har varken någon åsikt eller lösning på problemet.

För vår del innebär det att jag inte får åka på utställningar och för Ingrids del betyder det att inte få åka till sina gympapass. Visst finns det annat att göra för oss. Huset behöver alltid röjas och städas. Vi är nu i stort sett klara med övervåningen och känner oss väldigt stolta. (Se Foton)

Hundarna var med uppe igår och inspekterade arbetet. De kastade sig genast över renskinnet som ligger som en dekoration på golvet. Jag var snabbare och lyckades rädda skinnet!

Gunilla Sandberg och jag var på fjällvandring för många år sedan och då köpte jag ett renskinn. Vi vandrade i tre dagar, lagom för mig som aldrig varit någon motionär, bodde i tält, slogs med mygg (men bara sista dagen) såg fantatiska vyer, blev blöta av regn och värmda av sol. Det var en stor upplevelse!

Valparna är nu 4 veckor och har börjat vara med i köket. De springer omkring i 5-10 minuter och sover sedan i flera timmar. Det är ännu för kallt för att vara ute mer än någon minut. Snart kommer tiden när de kräver längre lektid och den roliga tiden ser jag fram emot!

På tal om utställningar igen. De har stor betydelse för mig och mitt liv. Jag planerar, bokar boende, sköter pälsarna bättre, åker och tränar hundarna och ser verkligen fram emot att få packa bilen och ta med några av hundarna en dag eller en helg till platser där jag träffar gamla och nya vänner.

Nu ska jag väcka hundarna som sover efter frukosten och börja mina promenader i det blåsiga vädret. Det ser i alla fall ut som om det inte skulle börja regna just nu.

Göteborg

Helgen har varit väldigt trevlig. Det är skönt att få något roligt att koncentrera sig på när de tidigare veckorna varit mer åt det oroliga, tårfyllda och sorgliga hållet.

Resan till Göteborg gick bra, fast jag tycker att det var onödigt att snön kommer när jag har tre utställningsklippta hundar.

Inte bara här hos oss utan också hos Karin i Vallda. Däremellan, dvs från Västerås till norra delen av Göteborg var det barmark.

Jaja, det gick ändå bra med rastningar av hundar även om det blev lite uppståndelse i huset när Karins och Agnetas hundar klippta inför utställning kastade sig ut genom dörren och rusade runt i trädgården. Mina tre som inte är så vana vid människor som rusar runt, kastar med Frolicpåsar och ropar med både gulliga och lite stränga röster, stod kvar och följde kaoset på avstånd.

Vi åt (som vanligt) väldigt god mat, drack ur flaskan som blev kvar efter förra utställningen i januari, pratade mycket och hade väldigt trevligt!

Vi var på utställningen i god tid och Jonas hade startnummer 1. Han tyckte att det var roligt och skötte sig alldeles utmärkt. Blev BIR mellanpudelvalp och skulle få tävla i valpfinalen på eftermiddagen. Agnetas Milou var också han väldigt duktig och slutade som 2:a bland de vuxna hanarna.

Alla Clydes 4 valpar var väldigt duktiga, fick fina kritiker och tyckte nog att utställningar är något som de kanske vill ägna sig åt fler gånger. Clyde kunde stolt stå först framför sina fina barn, få Hederspris och fina priser och rosett i finalen på eftermiddagen. 

Vi var den enda avelsgruppen för dagen, men väldigt stolta ändå över de vackra orden som vi fick!

Karins uppfödargrupp vann över storpudelgruppen och fick också hon ta emot en röd rosett.

Jonas tävlade mot de andra BIR-vinnande valparna och vann domarens gillande så mycket att vi även denna gång fick den rosa rosetten (valpar får rosa istället för röd).

Två utställningar, två BIS vinster! Jag kanske borde hålla honom hemma nu för att inte riskera att förstöra statistiken?

Cilica sprätte, tyckte allt var roligt men domaren blev inte särskilt imponerad och hon blev utan ck.

Utställningen var över redan vid 14.30-tiden och efter att ha packat ut hundar, burar och fina priser i bilen under iskallt regn, kunde jag börja åka hemåt.

Efter den vanliga rastningen vid Rattugglan kunde jag nöjd åka in i garaget före klockan 20.30 efter en väldigt trevlig helg.

Idag kommer jag att sitta i soffan och borsta igenom pälsar. Ett alldeles utmärkt sätt att tillbringa en Vasalopps-söndag.

Sorg

Nu har vi ingen Popcorn längre.

Känslan är sorg, saknad, förtvivlan men även kanske lite lättnad. För nu kan ingenting ont hända henne.

Jag har varit så orolig och rädd att hennes stora juvertumörer skulle slå i någonstans, spricka eller börja läcka. Hon hade även två tumörer på höger lår och jag märkte att hon slickade på dem och att de började påverka hennes rörelser. Hon har inte haft några pudelfnatt den sista tiden utan har mer legat i någon hundsäng.

Jag  visste att jag tvungen att ta mitt ansvar som hundägare hur hemskt och fruktansvärt det än är.

Vad vi kommer att sakna vår matriark, vår fina gamla dam med alla sina ideér, med sin morgonhälsning som bara hon har, hade. 

Min vackra snälla lilla Popcorn!

 

Snart ska jag ta ett djupt andetag. Börja se fram emot att göra i ordning hundarna inför resan på fredag till Hotell Karin Svensson för att vi där ska få några trevliga dagar och en utställning på lördagen.

Få visa Clyde och fyra av hans avkommor i hans första avelsgrupp, träffa många goda vänner och verkligen få en möjlighet att låta tankarna vila ett tag från sorgen efter Popcorn.

 

 

Valpar

Igår valpade Clara.

På ultraljudet den 7 januari kunde veterinären se två hjärtan och en tom blåsa. Hon har varit väldigt opåverkad av sin dräktighet. I förrgår kväll hade hennes temp gått ner till 36.8 grader vilket den även visade sig vara i går morse så jag visste att hon var nära en valpning.

Vid lunchtiden började  hon bli orolig och ville hela tiden gå ut. Framåt 14-tiden stängde jag undan de andra hundarna så att hon skulle få ro att koncentrera sig. Hon darrade men kom inte igång med några värkar trots att hon började lämna klargröna fläckar efter sig på golvet när hon gick omkring.

Varje valpning är ny och även om jag varit med om många, har jag haft turen att slippa komplikationer på någon av mina svarta eller bruna, vilket statistiskt sett betyder att gången det inte går bra närmar sig.

Efter att ha malt de tankarna ett tag ringde jag upp min goda vän Ann-Charlotte som är mycket erfaren när det gäller valpningar, för att få stöd. Jag slog även en signal tilll veterinären som finns "runt hörnet" och kollade att hon var hemma om Clara skulle behöva kalk för att få igång värkarna.

Jag blev lugnad av Ann-Charlotte "det är väl bara efterbörden som börjat lossna, hör av dig och berätta vad hon fick".

Veterinären skulle vara hemma och kunde spruta kalk vid behov. Jag letade fram en kalkbrustablett och gav henne och efter ca en timme började hon få värkar.

En valp kom så långt fram att jag fick tag i en tass och kunde hjälpa till att få ut den. Det var ganska trångt eftersom efterbörden var lindad runt valpen men tack och lov har Clara fått flera kullar och är erfaren, så det gick bra.

Strax efter började hon värka igen och inom 5 minuter efter första valpen kom nästa. Den var större och Clara tröttare efter långt förarbete, men den kom med huvudet först så det fanns något rejält att ta tag i för att kunna hjälpa till att få ut den genom att dra när varje värk kom.

Hon fick två pigga pojkar som vägde 250 g och 280 g.

Min omtänksamma veterinär hörde av sig flera gånger för att höra hur det gick och det var med glädje och lättnad jag kunde ringa henne och berätta att allt gick bra.

Trots att jag alltså har varit med om många valpningar och alla (förutom med en liten vit tik som måste kejsarsnittas) har gått bra så kan det kännas lite oroligt när det är fredagseftermiddag, tiken är lite äldre och jag är så rädd att det ska hända henne eller någon valp något.

När det sedan gått bra blir jag nästan euforisk när jag har turen att få ligga under natten och titta på min fina, duktiga tik och hennes pigga, tysta valpar.

Jag kunde även få glädja en god vän som hoppats på en hane efter Clara. Om allt blir som jag hoppas med de bägge, så är ju jag också väldigt glad i hanhundar....

Upplandsmästaren

Igår var vi i Gimo på Upplandsmästaren Ingrid, Fedora, Cilia och jag. Det är en tävling som är öppen för valpar som blivit BIRvalp, vuxna som blivit BIR eller BIM och veteraner som blivit BIRveteraner på en officiell utställning året före och vars ägare tillhör Upplands Kennelklubb.

De kriterierna uppfyllde både Fedora och Cilia så Ingrid och jag tog chansen att få en trevlig eftermiddag med tävling, mat och umgänge med människor som har andra raser än pudel. 

Tävlingen går till så att hunden ges ett nummer och får genom lottning sedan möta en medtävlare i en utslagstävling. Cilia mötte en isländsk fårhund, vann och gick vidare till nästa heat där hon blev utslagen av en borderterriervalp som sedan blev mästare bland valparna.

Fedora klarade sig genom tre heat och blev i det fjärde utslagen av en lapphund som också den slutade som mästare, fast i den vuxna klassen.

Jag var väldigt stolt över båda flickorna och deras uppträdande! Cilia blev tyvärr skrämd när vi var på väg in i ringen av en borderterrier som fick ett utbrott. Jag försöker alltid se till att undvika för nära kontakt med upphetsade hundar, men såg inte den här som satt i en bur. Tack och lov hämtade hon sig men hon blev onödigt uppmärksam på omgivningen när vi gjorde entre i ringen. Köttbullarna hjälpte henne att bryta stämningen så hon tyckte nog ändå efter någon minut, att det var helt ok att få visa alla vilken söt liten hund hon är!

Fedora tycker det är väldigt roligt med den här snabba bedömningen, folk runt ringen som applåderar och feststämningen. Den här sortens tävlingar är mycket mer i hennes smak än att springa runt många varv i en ring och kanske bli tvungen att stå och vänta flera minuter!

Här bestämmer sig domaren väldigt snabbt eftersom tävlingen bör avklaras inom ca 2 timmar och det var 18 valpar, 10 veteraner och 44 vuxna som skulle mötas i ringen.

Alla hundar var högt meriterade så konkurrensen var väldigt hård!

Ingrid och jag har varit på den här tävlingen flera år och tycker det är ett roligt avbrott i vardagen så här i februari när det inte händer så mycket annat.

Idag ser jag fram emot en lugn söndag där jag ska ut med hundarna efter att ha borstat igenom pälsarna på Fedora och Cilia och återställt dem till vardagen igen.

 

Vilsta i Eskilstuna

Jag sitter och häntar mig efter en mycket trevlig dag igår! Snart ska jag stoppa Fedora i badet. Det är det roliga med den här hobbyn. 

Den tar inte slut!

Igår var Cilia, Jonas och jag i Eskilstuna. Vi hade gott om tid på morgonen eftersom mellanpudlarna gick efter storpudlarna och det var bra för både Cilia, som behöver sansa sig lite, och för Jonas, som behöver titta ordentligt på allt nytt.

Jonas var ensam i sin åldersklass, fick Hederspris, tävlade mot hanen som var i den äldre åldersgruppen för valpar. Vann över honom och fick möta den vinnande tiken, som han också vann över och blev därmed BIR-valp och tävlade mot valparna från de andra storlekarna i finalen.

Det var väldigt spännande, både för honom och mig att springa i ringen tillsammans med de andra tre valparna.

Så glad jag blev när domaren räckte den stora rosa rosetten till mig! Och Jonas, förstås.

Cilia tävlar numera i unghundsklassen och blev slutligt inmätt som mellanpudel eftersom hon passerat sin 15-månadersdag. Alla pudlar av mellan, dvärg och toystorlek mäts på varje utställning fram tills de passerat 15 månader och det anses att de har nått sin rätta storlek och därmed också är registrerade rätt. De har så kallad "öppen stambok" vilket betyder att det är tillåtet att para mellan de storlekarna. Storpudeln är storpudel och kan inte bli någon annan storlek. (Utom för stor, vilket de är om de är över 62 cm.)

Cilia skötte sig väldigt bra, kanske lite för intensiv i början men hon vann sin klass och när hon sedan kom in i BT-klass (Bästa tik klass) hade hon lugnat sig lite och uppförde sig väldigt fint. Hon blev placerad som 2a i klassen slagen av Clydes dotter som är uppfödd och ägd av Ann-Charlotte, en mycket god vän.

Så stolt jag var över att Clydes dotter vann och att Clydes helsyster var 2a!

Jag tycker alltid att det är roligt att vara på utställningar, speciellt Pudelklubbens. Där träffar man många goda vänner, ser många fina pudlar och när sedan tävlingsresultatet blir så fantastiskt är det så klart ännu roligare!

Fortfarande Januari

Den här månaden har verkat lång. Fortfarande ingen snö vilket betyder ingen snöskottning och mycket lera inomhus. Motionen får skapas genom röjning på vinden och promenader i motvind.

Hundarna mår bra, Popcorn hänger i trots sina stora juvertumörer. Just nu skenvalpar hon och passar noga på sin gris och sin, jag tror det kan vara en grävling.

Normalt brukar jag ta bort "valparna" från skendräktiga tikar men saken blir lite annorlunda när tiken är snart 14 år och jag vet att hennes tid är utmätt. Då får hon göra precis som hon vill!

Malcolm var dålig i helgen efter att ha ätit något från naturen som han inte tålde.Han skrämde nästan slag på mig eftersom det var fruktansvärt att se den starka, matglada, pigga hunden på 5 år bli nästan helt apatisk och få diarré och kräkningar precis som en människa med maginfluensa, fast i mina ögon, värre.

Det varade bara knappt två dagar, men de var långa!

Nu är han pigg som vanligt igen och jag hoppas att ingen annan hittar hans "matställe".

Cilia och Jonas är förberedda inför utställningen i helgen. Den är i Eskilstuna ca en timme hemifrån och det är alldeles utmärkt.

Innan dess ska jag försöka para Gloria med Presley. Jag har en sund skepsis mot hur det ska gå, men vill ändå försöka. 

Gloria är bara två år så det är verkligen ingen brådska med att få henne dräktig och därför kan jag inte låta bli att försöka med en snart 14-årig hane som inte har lyckats para på flera år.

Han är lite gammelhundsstel och även om anden är villig ska han  lyckas genomföra det också. Det här är en sak som jag kan få prova när det är hundar som bor i närheten och när hanen är min och tikens eventuella valpkull är min och jag är fullt medveten om att det kanske inte går. 

Annars är Ingrid och jag glada över att vi äntligen har, eller åtminstone har börjat, röja på övervåningen. Det är där vi ställer allt som vi inte kan bestämma oss för om vi ska ha kvar eller slänga. (obs! Inga foton!)

Det finns många roliga saker i röran också. Brev, artiklar, prorokoll, foton, för små kläder som väcker minnen och sådant som jag hade glömt att det fanns. Det lutar åt att jag lägger ner allt sådant i en stor plastlåda som sedan hamnar på kallvinden. För att kanske kunna slängas nästa gång vi röjer.

Vi är stora TV-tittare, fast ibland, sovare framför TVn men nu har det varit flera kvällar med program som vi inte är intresserade av och då tittade jag istället igenom förrådet av gamla filmer från utställningar.

Det är ingen kvalité på filmerna och jag kan nästan bli åksjuk av den ostadiga kameraföringen. Men så roligt och givande ändå!

Häromkvällen tittade vi på när Palle blev BIR på Stora Stockholm år 2000! Han var verkligen väldigt fin (och jag var ungefär hälften så bred).

 

Januari fortsätter

Det är i januari man ska göra allt som man inte har hunnit tidigare.

Som trimmare brukar januari vara den månad som man borde lägga sin semester. De flesta kunders hundar blev fina till jul och vädret kan vara så kallt att ingen vill ta bort skyddet som päls ger.

När det som i år inte är någon snö utan istället ganska varmt, regnigt och blåsigt blir livet lite annorlunda. Fler kunder och lite mer att göra. 

Jag har även passat på att få tre ungdomar ögonlysta, Cilia får vänta tills hon blir 18 månader.

Gloria har nu definitivt flyttat till sitt nya hem och trivs alldeles utmärkt. Hon ser till att husse och matte håller formen genom att motionera dem ordentligt. De fick vila sig i tisdags när jag hämtade Gloria för ett friskintyg från veterinär, bad och klippning av mig, lite bus med sina kompisar och hon fick sedan avsluta dagen med att träffa ännu en veterinär för ögonkoll. Hennes ögon var helt utan anmärkning och jag kunde lämna tillbaka henne med de nödvändiga papperen.

Janet hade 2 hårstrån i högerögats nederkant och fick diagnosen Distichiasis, ingenting hon har ont av. Fedora fick samma diagnos och hade lite fler hårstrån men inte heller något som ska behandlas.

Idag var jag hos en hundfysiolog (tror jag att hon var) för att jag ville att Fedora skulle kännas igenom. Hon mår bra men jag har känt att hon inte vill bära sig själv på det sätt som pudlar brukar göra och ville veta att hon inte har ont någonstans.

Trots böjningar, sträckningar och tryckningar reagerade hon inte nämnvärt. Däremot tyckte behandlaren att hon la för mycket vikt på framdelen och för lite på bakdelen så vi fick med oss övningar som vi ska utföra.

5 dagar i veckan är planen att de ska göras. Intressant att se om den planen håller längre än mina ambitioner brukar göra när det gäller min kost och min motion. 

Jag har gott hopp om att jag ska sköta henne bättre än jag sköter mig själv för vad gör man inte för hundarna?

2020 års första utställningshelg

Årets första utställningar var i Göteborg, kallas MyDog och pudlarnas dagar var söndag och måndag. 

Fedora, Jonas och jag åkte ner till Hotell Karin Svensson i strålande sol lördag förmiddag. Inte alltid det lättaste att åka söderut när solen står lågt på himlen men man kanske inte har någon rätt att klaga på solen som vi knappast har sett sedan tidig höst.

På vissa ställen låg det en aning av snö på marken men mestadels såg det ut som om vi åkte genom ett vårlandskap.

Framme hos Karin var det fruset och alla våra hundar fick chansen att springa av sig ordentligt på familjens fina gräsmatta.

Även morgonrastningen gick utmärkt för våra utställningsfärdiga hundar. Regnet kom först mitt på dagen och då var vi inne på Svenska Mässans andra våningens lugn i motsats till de som fick sin bedömning på våningen under där "allt" hände. Alla försäljare, massor av uppträden och mycket hög ljudnivå.

Vi hade det väldigt bra där uppe men resultaten för våra hundar var inte något att skryta med. Inget ck på Stella (Karins söta ungtik) och en 3:e plats i klassen för Fedora. 

Det finns kanske de som tycker att vi blivit bortskämda med goda resultat tidigare men nöjda var vi inte!

Jag hade tagit med en flaska bubbel men vi tyckte att en bortglömd slatt av avslaget bubbel i en annan flaska stämde bättre med vårt humör.

Morgonen därpå regnade det. Hundarna var tack och lov lättrastade och Karin, i sin bil, Fedora, Jonas och jag i min bil tog oss till Mässan igen. Ringarna var på samma plats denna dag men eftersom vi inte skulle in i ringen förrän ganska sent passade vi på att shoppa medan ljudnivån var dräglig.

Karin var den här dagen servicperson till mig och sin valpköpare som visade en dotter till Clyde på ett alldeles utmärkt sätt. Stella var inte anmäld på måndagen utan fick lyxen att ligga kvar hemma i sängen i godan ro.

Domaren för dagen gjorde sitt arbete i sakta takt men Fedora var trots lång väntan på gott humör och lyckades vinna sin klass och placera sig som tvåa i BT-klassen. Slagen av en tik som redan var champion vilket betydde att hon fick certet som hon behövde för att få titulera sig CHAMPION! Eftersom hon redan har cert i både Danmark och Finland blir hon även champion i de länderna.

Vi satt kvar och tittade tills all pudelbedömning var klar innan Karin åkte åt sitt hål och vi i min bil åt vårt håll.

Hundarna ville inte gärna rasta sig på den utmätta rastplatsen på utställningen så jag stannade i Alingsås för att ta en promenad med dem och äta en hamburgare innan jag tog mig ut i den täta, regniga trafiken på E20 för att efter ca 5 timmar få köra in i garaget hemma.

Ingrid och jag firade Fedora med räkor och en pytteflaska bubbel innan jag varvade ner genom att titta på de foton som Karin och Kickie skickat till mig. Jag var nog för glad för att kunna slappna av så klockan hann bli närmare 1 innan jag slocknade i sängen.

Snart nytt år.

Nyårsafton.

När jag arbetade inom äldreomsorgen var just nyår den helg som jag oftast jobbade. 7 nyårsaftnar i följd var rekordet.

Jag hade i och för sig inte särskilt mycket emot att jobba den natten. Det var visserligen lite stressigare och lite fler larm från de vakna äldre men också lite festligt och ibland en förväntan inför ett nytt år, nya möjligheter.

Åtminstone ville man se det så. Har nog aldrig varit med om att det skett något stort och omvälvande för att det blivit ett nytt år men chansen fanns ju alltid.

Som skiftarbetare lär man sig att inte ta så allvarligt på varje helg. Vi har firat nyår både den 30/12 och den 1/1 och det har gått bra, god mat och champagne passar när som helst!

I år ska det bli lugnt. Vädret verkar ok, inget regn och 5 plusgrader gör att jag ser fram emot mina promenader med hundarna. Jag delar upp dem i tre gäng, (vilket betyder tre promenader för mig) eftersom det är roligare att få lite mer kontakt med dem även under tiden vi går än jag får när jag ägnar den mesta tiden till att inte trassla in mig i alla koppel, vilket händer när de blir för många. (Mitt skrapade ansikte efter fallet över Jonas har läkts fint så jag behöver inte så stor make up när jag träffar grannarna längre.) 

Vi bor visserligen på landet men vi har rådjur, älgar, vildsvin, harar och ryttare till häst att ta hänsyn till och även om jag är väldigt glad åt hundarnas hörsamhet när jag ropar på dem tror jag bestämt att det skulle bli lite för nervöst för mig om gänget släpptes löst i området.

 Jag har fått glädja mig stort åt att Fedora slutade som Årets mellanpudel tik i år! Hon har varit så duktig och jag är så extraglad för fotot som Reija tog på henne i april och som jag nu fick chansen att publicera i en annons som Lena J hjälpte mig göra. (Se startsidan)

Skryta är roligt och jag gör det gärna när det gäller hundarna.

Mea har nu flyttat definitivt till Catarina och hennes familj. Hon har varit där på prov en tid och har anpassat sig väldigt bra. Hon är en snäll men inte mesig liten tik som trivs bra tillsammans med sin syster och systerdotter.

Gloria har också fått ett eget hem hos väldigt trevliga människor som miste sin gamle hund och inte ville vara utan en pudel. Vi har gjort upp om att de köper henne för en mindre summa och att jag får möjligheten att ta en kull på henne. Hon är en trevlig och söt liten tjej och jag vill gärna få någon avkomma efter henne.

2020 börjar med utställning i Göteborg och jag ser fram emot att träffa Karin och hennes familj igen. Utställningen är söndag och måndag så vi får kanske chans att hinna prata. När vi träffas verkar vi aldrig bli färdigpratade! Det är tur att vi har våra utställningar som gör att vi tar oss tid att ses. Visst är telefon och Facebook bra men det är roligare att träffas öga mot öga och få möjlighet att gå igenom varandras hundar och utbyta åsikter om allt som dyker upp i huvudet.

Nu ska jag väcka hundarna som somnat om efter frukosten och börja mitt promenerande innan det är dags att äta igen. Januari ska bli spartanskt om jag ska leva upp till det återkommande löftet. Mindre mat, mer motion!

 

Träning av valp. Eller?

För någon vecka sedan gick jag en promenad med Jonas förbi grannen som har två portugisiska vattenspaniels. De fick ett ganska högljutt utbrott och Jonas flydde ner i diket och blev riktigt skrämd.

Idag tänkte jag reparera hans tråkiga upplevelse med hjälp av Malcolm, Fedora och Janet. När vi närmade oss den "otäcka" platsen började två hästar bråka/leka i hagen bredvid vägen, jag tittar på dem, Jonas söker stöd av mina ben när jag går och jag faller platt på magen och tappar flera koppel . De vuxna som är erfarna står kvar medan jag kravlar mig upp igen men längre bort på vägen ser jag en svart snabb pudelvalp på väg hem. Tack och lov är det ingen trafik så pass tidigt på en söndagsmorgon! 

Jag ringer Ingrid och ber henne öppna dörren för Jonas som snart borde vara hemma. När de tre och jag kommer hem möts vi av en glad Jonas och efter att jag tvättat av mitt blod börjar vi en ny promenad. 

När vi kommer till ungefär samma plats som för mitt fall möts vi av en uppjagad, lös häst på vägen. Jag försöker inte fånga någon lös häst när jag har fyra hundar i koppel utan ropar på en granne som lyckas blockera vägen för hästen innan den kommer fram till oss. Vi fortsätter en liten bit till på promenaden innan vi vänder hem igen.

Det är först när vi är halvägs hemma som Jonas svans börjar visa sig igen. Det blir intressant att se hur han uppträder nästa gång vi tar en promenad åt det hållet.

Det har sina fördelar med att ha ett gott hull och tjock jacka så mina skador begränsas till skrapsår och efter att i ett tidigare fall brutit min handled brukar jag numera ta emot mig med ansiktet. (se Foton)

Stockholmsutställningen

Nu är 2019 års utställningar slut. För min del har det blivit 21 st, 22 om jag räknar Upplandsmästaren. Ganska normalt för ett år när det gäller mitt stora intresse.

Det har mest varit stora framgångar men även en del utställningar som jag glömmer redan när jag sitter i bilen på väg hem.

Med en sport som hundutställningar, där man med sin anmälan ber om en domares åsikt om sin hund utan att ha en aning om vilken konkurrens den kommer att möta, gäller det att ha lite avstånd och perspektiv på dagen.

Av både kritik och beröm finns mycket att ta till sig. Jag försöker att hela tiden förbättra min klippning, visning och inte minst mina hundars inställning till något som för deras del förmodligen kan uppfattas som ganska märkligt och onödigt.

Pudlar tycker oftast om att showa, de vill bli beundrade och uppmärksammade och det är egenskaper som väl passar in på utställningar. Är man som handler uppgiven och på dåligt humör påverkar det självklart hundarnas upplevelse av situationen.

Det är verkligen viktigt att själv tycka om utställningar och även tycka om hunden man visar, för att de ska tycka att utställningar är roligt.

Ibland lyckas man inte helt, ibland skäms man över sin insats och ibland åker man hem från tillställningen med ett stort leende.

Leendet satt fast på mina läppar igår när jag i ett mycket regnigt väder lämnade Stockholm Hundmässa.

Jag hade anmält Fedora, mest för att verkligen göra allt jag kunde för att hon slulle tycka att det var roligt, jag har inte lyckats helt med det de senaste gångerna och Cilia hade jag anmält för att hon skulle få se en riktigt stor utställning med höga ljud och många människor och hundraser.

Jag var så nöjd med Cilia, hon har en grundinställning till livet som är mycket positiv och var så charmig och gullig att hon både vann juniorklassen, slog juniorhanen och fick titeln Nordisk Juniorvinnare. Mycket fint!

Fedora kanske kände av att jag skärpte till mig, trodde på henne och var glad över att få visa en hund som jag är så stolt över.

Hon visade sig riktigt bra, vann sin klass och höll länge förstaplatsen i BT-klass innan hon placerades på den andra platsen, slagen av en tik som domaren tyckte bättre om.

Jag hade tänkt stanna och titta på grupptävlingarna men eftersom jag drabbats av "finsk snuva" efter min Helsingforsresa och när alla spänningar släppte efter att bedömingen var klar, kände mig både snuvig och trött, åkte jag hem.

Innan jag gick ner till bilen skulle jag bara hämta ut hundarnas priser. Det var inte något bara. Kön som jag stod i hanterades av en kvinna som borde fått avlösning långt tidigare. Över 50 minuter i kö för att lösa ut ervunna rosetter, visar det tålamod och styrka som krävs av oss utställare.

 

 

 

 

Finland!

Åter från Finland! Hård vind gjorde att vi blev försenade en timme och 40 minuter. Gjorde inget för Fedora och mig där vi låg i hytten. Jag läste min bok, Fedora flyttade runt sina leksaker. Lagom sysselsättning efter en dag på utställning.

Vi kom fram till Finland på lördag förmiddag. Det var mycket regn i Helsingfors så vi stuntade i stadsvandringen och åkte direkt till hotellet och checkade in. Vilade en stund tills Fedora installerat sig, innan vi gick över parkeringen till ett köpcentrum och tittade runt. Min gamla klocka hade givit upp när jag ställde om tiden till finsk tid genom att den lilla "piggen" lossnade helt så nu har jag återigen en ny klocka. Är helt beroende av att ha en på handleden och blir väldigt vilsen när jag blir utan. Berit köpte nya röda kulor till sin gran och därefter gick vi tillbaka till hotellet, låg på sängarna och tittade på skidor på den enda svenskspråkiga kanalen några timmar.

Gjorde oss en ganska tidig kväll efter att ha ätit en god middag och var åter i restaurangen för frukost kl 6.15.

Vi var på utställningen i god tid. Jag gjorde entré i ringen med Fedora vid 11-tiden. Hon var ensam i sin klass, fick ck men blev inte placerad i BT-klass utan vi tittade på resten av bedömningen tillsammans från bänken.

Efter att ha ätit lunch åkte vi ner till hamnen och inväntade tid för att köra ombord. Inga som helst problem med Fedora, varken i trappor, på hotellet eller i hytten. 

Hon är verkligen en fantastiskt trevlig och lättsam hund!

Efter ännu en god middag fördrev vi lite tid i ett par barer innan vi återvände till hytten, sov gott fast det gungade och åt en rejäl frukost när vi vaknat igen. Packade ihop våra saker och tog bilen hem igen efter att båten stannat säkert vid kajen.

Jag känner när jag skriver detta att helgen mest bestått av mat, dryck och vila.

Verkar underligt att jag ändå ser fram emot middag och sömn!

 

1a advent idag. Ingrid och jag har redan julpyntat eftersom tiden fram till jul  går så fort och vi tycker om att ha jultavlor, tomtar och kransar omkring oss vid den här tiden på året.

Igår flyttade Mea på prov. Hon ska bo hos sin syster Maya och Mayas dotter Yasmine. När en vuxen hund flyttar är det just på prov för att se om hon och familjen kommer att trivas tillsammmans. Det känns lite konstigt, Mea är en väldigt gullig och speciell hund och anledningen till att hon flyttar är att Mayas familj saknade en hund och jag har lite för många.

Maya bodde här en tid innan hon flyttade till sin familj och hon var även här när hon hade sin valpkull. Vi märkte då att hon och Mea kom väldigt bra överens, systrar som de är så när Catarina och jag pratade om vad vi skulle göra, föreslog jag Mea till dem. Visserligen är hon lite äldre men pigg och frisk och jag tror att hon verkligen uppskattar att få lite mer "knätid" än vi har att erbjuda.

Jag har fått rapport och foton och det verkar som om allt är bra. Vi avvaktar med det slutgiltiga beslutet om hon ska stanna i Värmland några veckor så får vi se.

Idag var Lukas (Cachas Joker) här till klippning och bad. Han är en väldigt glad och pigg liten valp och riktigt duktig på bordet. Att få träffa "sina valpar" flera veckor efter att de flyttat och bara få och kunna ge lovord om valpen känns fantastiskt! Se Foton.

Annars är det ganska bra kontroll i huset. Ganska, beror på att vi har 5 löptikar, 2 vuxna hanar och en busig valp, Jonas, samt lite extra pälsvård på en som är i tovåldern.

Annars är vi nöjda med att färjorna flyter igen och Doolkes och mina planer kan fortsätta inför Finlandsresan. Ser fram emot finskt och svenskt julbord, min speciella fotcreme som jag bara har hittat på färjor, besök på Fazer i Helsingfors och ev, lite shopping. Ja, och så utställningen, förstås. Den kommer lite i bakgrunden när det gäller den årliga vinterresan till Finland.