Blogg

Tur att jag tycker om hösten.

För hade jag inte gjort det hade jag kunnat tycka att det är lite väl blåsigt, blött och lerigt i dag.

Efter att ha inspekterat vår blöta grusväg bestämde jag mig  för att ta hundarna i lite olika gäng och traska runt huset varv på varv istället.

Löptikarna, Marie och Janet, var första gänget ut och lurade mig flera gånger genom att dyka upp bakom mig när jag spanade framåt. 

Andra gänget är också två stycken, Kirsty och Miranda. De tycker verkligen om varandras sällskap och har väldigt roligt tillsammans men jag vill absolut inte ha dem tillsammans utomhus med det tredje gänget som består av ungherrarna, Jonas och Cameron, som verkligen älskar att springa och som inte ens skulle ha märkt om någon av de små mejades ner när de far fram med Clara och Fedora skällandes efter. Malcolm och Claire tar det något lugnare men ser till att de inte kommer alltför mycket på efterkälken. 

Jag funderade på att hämta kameran för att föreviga rusningarna men jag är ingen duktig fotograf eller filmare och ser istället till  att hålla mig undan när de kommer förbi. Att fälla mig bland rötter, buskar och lera ska de inte få lyckas med!

Igår kl 16.30 hade jag tid hos veterinär. Malcolm har tandsten på en molar som jag inte lyckas komma åt.

Jag var på plats 16.15. Utanför en helt nedsläckt veterinärmottagning och förbannade att jag måste ha hört fel på tiden. Gick omkring lite i mörkret men eftersom jag varken vet vilket av husen de bor i eller om han möjligen kunde vara hos sina hästar i någon av byggnaderna på den stora gården kändes det lite onödigt.

Säker på att jag missuppfattat tiden (vilken veterinär vill egentligen stå och ta bort tandsten en sen fredageftermiddag?) åkte Malcolm och jag hem igen för att förhoppningsvis få en senare tid. 

När jag var nästan hemma ringer veterinären. Han hade varit ute och kört häst och kommit tillbaka, förmodligen strax efter att jag hade åkt. Jag skämdes för att jag faktiskt inte var kvar till kl 16.30 då jag hade min bokade tid, men tanken att han var ute och körde häst i mörkret slog mig aldrig, att jag hade hört fel på tiden kändes så mycket troligare. Men nu vet jag lite mer om hur den här veterinären är och han skrattade nog lite åt alla mina försök till ursäkter och gav Malcolm och mig en ny tid på måndag.

På eftermiddagen innan det har blivit mörkt.   

 

Besviken.

Två gånger den här hösten har jag missat utställningar som jag hade anmält till och sett fram emot. Jag har då tröstat mig med att se fram emot utställningen den 14-15/11 i Eskilstuna. En timme hemifrån, anmält en dvärg och en mellan=två dagars utställning, tränat en glad dvärgvalp och glatt mig åt att min mellanhanes päls sett ok ut och att han börjat äta igen efter att tikarna slutat löpa.

Då ökar Covid 19-fallen och myndigheterna ser till att utöka restriktionerna för aktiviteter där människor samlas, vilket innebär att Pudelklubben inte kan genomföra sin utställning.

Många säger att det "bara" är en utställning som ställs in och det finns så mycket viktigare i livet.

Kan så vara men "bara" en utställning var för mig en helg att se fram emot efter en sommar och höst som varit lite tyngre än vanligt.

Jag vet att jag har en positiv livssyn och kan därför verkligen tjura och svära ut min besvikelse eftersom jag är helt förvissad om att jag kommer över det och snart är i full färd med att glädja mig och planera inför den eventuella utställning som kan komma i framtiden.    

Höst och mest regn

I söndags tog jag mig i kragen och tog tag i dåliga samveten. Jag klippte och badade tre av de nedklippta. Det var inte i onödan. Visserligen verkar inte hundarna må särskilt dåligt av att ha längre päls och inte vara rena men själv mår jag sämre av det.

När sedan Marie, Claire och Clara blivit kortklippta och väldoftande ser det ändå ut som om de blir gladare. Kanske beror det även på vår entusiasm över dem.(Foton)

Annars rullar det på ungefär som vanligt i huset. Hundarna mår bra, Kirsty och Miranda är pigga och busiga, Jonas är kär, tre av tikarna löper och det är första gången han är vuxen nog för att förstå att det är något speciellt med tikar som löper. 

Han får igång sina kompisar i en högljudd sång vid 5-tiden på mornarna. Jag vill inte gå upp förrän det blivit ljust och vi ligger därför och lyssnar på de olika stämmorna. Claire har en mycket välljudande sopranstämma.

Kirsty har varit på en ringträning och tyckte det var mycket spännande. Först blev hon mycket förvånad över djur som mops, bichon och flatcoated retriver, men efter att ha undersökt dem ordentligt och även krupit upp i knät på deras ägare var de nog godkända.

I kväll ska vi göra ett nytt besök i träningshallen, får se om hon kommer ihåg vad hon lärde sig förra gången. 

Miranda är ännu alltför ung för att få följa med, men jag hoppas att även hon ska få vara med på några socialiseringstillfällen när den tiden kommer.

Det där med att åka in till stan och gå omkring är något som jag förmodligen borde göra ibland. 

Nu ska jag i alla fall promenera hemma på våra gator med mina två gäng!

 

 

 

Vardag igen!

Livet har börjat återgå till det normala. Det känns skönt.

Evert, vår bror har varit här från torsdag till igår när vi, efter att ha satt ljus på våra föräldrars grav, lämnade av honom i hans lägenhet i Täby. 

När vi hämtade Evert var Fedora, Kirsty och Miranda med och igår när vi skjutsade hem honom fick Jonas och Cameron följa med på en tur.(se Foton)

Vi har haft det väldigt trevligt de här fyra dagarna. I torsdags firade vi livet genom att dricka en sedan länge sparad flaska Taittinger som var en gåva från goda vänner. Vi satt på vår städade överväning. (Se Foton) Trevligt att numera ha tre likadana fåtöljer så den tredje personen slipper låna katternas fåtölj.

Fredagen kom med vackert väder och vi vinterförberedde tomten, Även garaget fick sig en välbehövlig städning. (Foton) Min ork börjar komma tillbaka även om jag måste vila lite då och då i min TV-fåtölj.  

Även under lördagen var vi sysselsatta med plock och lagning innan vi åt en sen lunch med en god köttbit och ugnsvarma grönsaker och potatis. Till kvällen kändes det bra med ost, päron och vin.

Efter en sommar med många funderingar över liv och död blir de små detaljer ännu viktigare.

Den här veckan kommer jag att vara i trimrummet, men det blir högst två hundar/dag. Idag har jag sett ut Janet som verkligen behöver få sin päls genomgången. Sedan väntar den ena efter den andra på sin tur på bord och i bad. 

Både hundarna och jag blir glada av att de ser vårdade ut!

Fedora är ganska nybadad eftersom hon har fått en liten knöl borttagen, den satt precis bredvid ett av juvren och risken fanns att hon kunde få problem vid sin nästa valpkull så det var lika bra att den försvann. 

Hon opererades för en vecka sedan och eftersom Fedora är en påhittig tik har jag bandagerat henne ordentligt och varit noga med att hon har tratt på sig. En tratt som hon använt som vapen både i våra knäveck och för att välta sin dotter med. Igår tittade jag lite mer noggrant på f.d knölen och upptäckte att stygnen som skulle tas efter 10 dygn redan var borta. 

Jag är inte helt säker på att jag vågar berätta det för veterinären, men Fedora är väldigt nöjd med den snabba läkningen.

Ingen utställning i Sundsvall för mig

Inte heller den här helgen kunde jag åka norrut. Att vara optimist är säkert bra men realist kanske är ännu bättre.

Om läkaren säger att det tar 6-8 veckor att återhämta sig på riktigt är det kanske dumt att tro att det ska gå på 3 ½ vecka.

I vilket fall som helst har jag fått se verkligheten den senaste veckan.

Illamående, ingen aptit, smärta, dåligt med sömn och allmänt uppgiven attityd drabbade mig på ett sätt som jag var lite oförberedd på.

Efter ett samtal med min kontaktsköterska på Akademiska igår då jag berättade hur jag mådde, fick jag en tid idag för kontroll.

Läkaren började med att lyfta mitt humör genom att berätta att cancern var borta! Ingen mer behandling kommer att behövas! 

Visserligen kan ingen lova att jag inte drabbas av cancer igen men för nu är jag helt frisk från lungcancer!

Han gjorde en ordentlig undersökning, skickade mig även på lungröntgen och blodprovstagning. Berättade sedan att alla prover var bra och lungorna såg bättre ut än när jag lämnade sjukhuset. 

Mina problem med värk i sidan och illamående förklarade han med att det tar tid för kroppen att återhämta sig när en ganska stor bit av lungan tagits bort och tomrummet ska fyllas igen.

När min besvikelse över att inte bara få några tabletter och bli helt frisk igen började gå över och jag verkligen kunde börja glädja mig åt att enbart få tänka framåt och acceptera att en läkningsprocess får ta den tid det tar, mår jag mycket bättre. 

 Jag är ledsen att inte få åka på en utställning som jag verkligen har sett fram emot men hundarna mår bra, min syster som har fått dra ett stort lass, mår bra och själv kommer jag snart att må bra igen och även om det inte finns så många utställningar ska jag komma igång med träning av mig själv och hundarna så snart som möjligt.

Under tiden innan det sker kommer jag att sitta och njuta av de fantastiska bevis på mina vänners omtanke och uppmuntran som jag har fått! 

Ingen Umeåresa

Jag hade anmält, bokat hotellrum och sett fram emot en resa till norra Sverige. Men det är som vanligt inte lätt att förutse vad som ska hända.

Sedan lungröntgen i slutet av maj har jag vetat att jag har haft "något" på höger lunga. Det har självklart påverkat mig under sommaren och när ytterligare röntgen i slutet av juli visade att "något" inte var en tillfällighet, togs en biopsi som visade misstänkt lungcancer.

Jag hade läst om de långa köerna inom sjukvården och därför satsat på lite roliga händelser som t ex Umeå under hösten. Nu visade det sig att de långa köerna inte innefattar cancer (tack och lov!) så i fredags 11/9 skrevs jag in på Ackademiska i Uppsala, lades in måndag 14/9 och opererades på tisdagen den 15/9.

Enligt läkaren gick allt bra, jag sov och vet inget om det, men den planerade titthålskirurgin kunde inte utföras utan det blev en öppen operation. Jag hade fått veta under inskrivningen att det kunde bli så. Beslut om operationsmetod tas av läkaren  under en operation.

Anledningen att den större operationen valdes var att lungan "fastnat" och blivit "fastbränd" i bröstkorgen vilket kan ske efter en strålbehandling. Jag fick strålbehandling vid min bröstcancer 1999. Jag frågade om det kan ha påverkat min andfåddhet och det var troligt. Så nu har jag förmodligen äntligen fått veta varför jag blir så andfådd när jag försöker visa hund i ringen!

Igår 18/9 hämtade Ingrid, min syster, mig från sjukhuset och nu är jag hemma med smärtlindrande tabletter, svaga ben och vila.

Det har gått väldigt bra hemma för Ingrid och hundarna och jag har känt mig helt lugn för dem alla under tiden som jag har fått bli så fantastiskt väl omhändertagen på Thorax att jag nästan kunde ha valt att flytta in där för en längre tid. Jag har bara träffat omtänksamma, rara och hjälpsamma personer under min tid som patient och det hjälper mig när jag nu satsar på att snart vara helt tillbaka igen. Prover kommer att tas på min lunga och de lymfkörtlar som togs bort och har jag en riktigt stor tur kan jag slippa ytterligare behandlingar.

Nu ser jag fram emot att umgås med hundarna och njuta av ett riktigt vackert höstväder! Hösten har nog alltid varit min favoritårstid.

 

Utställning!

Igår var jag på utställning i Hammarskog, Uppsala. Cameron och Jonas var anmälda och Malcolm var med som övervakande farbror.

Utställningarna är ju lite annorlunda nu med rådande läge i Sverige och världen, men Pudelklubbens mellansvenska avdelning hade verkligen tänkt och försökt se till att den både skulle gå smidigt och och följa gällande restriktioner.

Bedömningen började med storpudel och när det var dags för mellanpudlarna kom regnet. Det var blandat med lite uppehållsväder och någon svag glimt av blå himmel resten av dagen.

Hundarnas pälsar klarade hyfsat med att stå emot det blöta och Jonas uppförde sig alldeles utmärkt! Cameron är i en ålder där han inte känner sig helt säker på domare eller andra människor, däremot har han inga problem med att röra sig i ringen eller träffa de andra hundarna. 

Trots att jag numera är pensionär och har tid, har jag problem med att få till rutiner i den sociala träningen för hundarna. 

Som varje höst ser jag den här tiden som en nystart och lovar som vanligt mig själv och hundarna ändringar  till ett sundare och mer aktivt liv. 

Cameron skötte sig tillräckligt bra för att bli bästa hanvalp men blev sedan slagen av en mycket mer vältränad tikvalp som blev Birvalp.

Jonas är 13 månader och har större erfarenhet. Han tyckte att dagen var rolig och gjorde sitt bästa hela tiden. Domaren skrev långa och utförliga kritiker på alla hundarna och orden: " Rör sig med självsäkerhet och utm längd i steget. Står och går så jag inte kan sluta titta" är ord som värmer hjärtat.

Tyvärr gäller rörelserna inte mig som har lätt för att bli andfådd och med munskydd som begränsar både luftintag och synfältet nedåt när jag ville se att hundarna följde med, gjorde det att min del av framträdandet inte var så bra som jag hade önskat.

Men domaren gav Jonas andraplatsen bland 12 deltagande hanar precis efter en championhane och han fick därigenom certet. Cert på sin första officiella utställning är fantastiskt roligt!

Malcolm skötte barnvaktandet med den äran och visade hur man sköter sig bland tält och människor men även hur man ligger tyst och lugnt i sin varma bur. 

Som sällskap hade jag Karin och Mayvi som kom upp från västra Sverige med sina tikar. Deras tjejer skötte sig väldigt bra i ringen och Karins Stella gav dagen ett väldigt fint avslut genom att vinna tikarnas klass med cert. 

Det var skönt att packa ihop alla "nödvändiga" saker som jag hade med mig och lasta in det och hundarna i bilen. Jag frös inte alls men när man blir blöt är det skönt att få öka värmen i bilen under den knappa timmen hem.

Fick jag önska skulle jag bara ställa ut på platser som inte är längre hemifrån än just en timme!

Arbetsläger.

Ja, det är vad vår bror, Evert, kallar det. Vet inte riktigt om jag håller med honom. Visserligen har han en lista på att-göra-saker som täcker en hel kollegieblockssida men han jobbar inte på ackord, utan får mat och sprit i behövd mängd oavsett hur långt han kommit när det blir kväll.

 

Hundarna mår bra. Lilla Carmen Miranda, kallnamnet blir Miranda så inte Cameron tar fel, är 4 veckor på fredag och har fått börja vara med Kirsty en stund i kökshagen under vår stränga uppsikt. 

Kirsty tror nog att hon har fått en ny leksak så vi skyddar Miranda noga än så länge. Kirsty vet inte att Miranda kommer att bli mycket större än henne och kanske kommer att minnas behandlingen hon fick som liten av Kirsty. Risken kan finnas att Miranda kommer att hämnas.....

Clyde, som nu kallas Calle, har fått ett väldigt bra hem och har enligt rapporter anpassat sig väl. Han har varit här och blivit klippt  när vi skrev papper och efter kaffe och god kaka var det ingen tvekan för honom vem han skulle följa med hem.

Så skönt det känns i hjärtat när någon vuxen hund flyttat och tydligt visar att de vet vem den nya matten eller hussen är!

Jag hade planer på att para Gloria men kände att jag ville ha den tiden en valpkull tar, för Kirsty och Miranda istället så om allt går som jag hoppas ska jag para Gloria hennes nästa löp som kan bli i februari-mars.

Vi har hittills klarat oss från varje form av influensa och hoppas att det går lika bra framöver. 

Jag ser fram emot utställningen på Hammarskog den 12:e september trots att möjligheten att titta på de andras hundar blir begränsad i och med 50-personers gränsen, men nästan lika mycket ser jag fram emot kvällen före när vi ska träffa goda vänner för en middag och massor av prat, förmodligen om pudlar.

Det gäller att hitta alla stunder man kan för något trevligt.

Nej, nu ska jag ut med hundarna och sedan se till att brodern inte känner sig onyttig och tror att han måste sitta på soffan och röka hela dagen!

En vanlig lördag

Lugn lördag. Numera mer regel än undantag. 

Liten ändring bland hundarna. Cilia har flyttat. Hon har fått ett nytt hem hos ett par som har stor erfarenhet av hundar och alla rapporter som jag har fått berättar att Cilia har funnit sig tillrätta och att hennes husse och matte trivs väldigt bra med henne.

Hon är en så rolig hund och jag är glad att hon har fått en egen familj där hon kan utveckla alla sina hyss och idéer.

Clyde har börjat påverkas när tikarna löper, inte när det bara är en, men när fyra tikar löpte mådde han inte bra. En kvinna hörde av sig och först diskuterade vi om Janet skulle flytta till henne på foder, men efter en massa funderingar föreslog jag att hon kunde få prova Clyde.

Han är en väldigt lugn och lätt hund och hans eftertänksamhet, som var väldigt tydlig när han och jag var på agilitykurs, kan få en ordentlig chans att utvecklas. Han har inte känts riktigt glad i en flock och jag har en längre tid funderat på om han inte skulle må bättre som ensamhund.

Vi har bestämt om en prövotid, som man alltid gör med lite äldre hundar, och än så länge verkar det gå bra. Han får prova på olika situationer utan att ha det vanliga sällskapet av de andra hundarna och allt har hittills varit väldigt lovande. En vuxen hund som hela sitt liv bott i en flock av hundar ute på landet behöver nog få tid att fundera över ljud från trappuppgången, träffar med andra hundraser, åka i säkerhetssele i bilen och att ensam få välja leksak i afären. Han är så väl värd att få all uppmärksamhet!

Det är så att en del hundar passar väldigt väl som medlemmar i en flock medan andra mår bättre när de får en egen husse eller matte. 

Fedoras valp som kommer att få namnet Miranda, mår bra och jag väger henne ofta, vilket jag normalt inte brukar göra, och ser att hon ökar stadigt i vikt. Min stamtik Feliz Cachorras mamma hette Vivihillls Miranda Noon och det kändes läge att minnas både henne och hur min uppfödning började nu när jag snart ( ja om 3 år i alla fall) kan fira 50-årsjubileum som uppfödare. 

Kirsty blev ju ensam kvar när hennes syskon flyttade men jag har fått så fina och roliga filmer, berättelser och foton på de fem små från nya ägarna!

Kirsty klarar sig riktigt bra tillsammans med de andra hundarna om jag bara har väldigt stor uppmärksamhet på Cameron som nog tror att han har fått en ny leksak. 

Jag har anmält till en utställning! Jag hoppas att inget händer som stoppar Pudelklubbens utställning i Hammarskog utan att jag får chansen att göra i ordning hundarna lite mer ordentligt än jag gör numera till vardags, packa bilen, välja kläder jag får plats i och förhoppningsvis träffa goda vänner under några timmar.

Idag ska det bli varmt och jag ska borsta igenom Jonas som jag badade igår och göra en liten Kirsty till en vit liten ulltott utan kletig filmjölk i pälsen.

Sorgliga saker händer ibland.

Idag miste vi en av Fedoras valpar. Den första som föddes låg och kippade efter andan i ca 3 timmar. Det kändes inte ok. Det är inte helt ovanligt att en valp inte varit pigg och hungrig direkt den fötts. Men då är tiden som den behöver för att återhämta sig inte så lång.

Så trots att hon vaknade till och verkade som en vanlig valp kände jag mig inte helt lugn. Jag märkte henne med nagellack för att säkert veta vilken av dem jag ville hålla ett extra öga på.

Fedora var väldigt orolig vilket inte heller är helt ovanligt efter en valpning. Valparna diade ordentligt vid 0.30 igår kväll innan vi gick och la oss. Klockan 1.30 vaknade jag av att en valp var orolig och pipande. Jag gjorde vad jag kunde för henne men fick henne inte att äta eller lugna sig.

På morgonen var Fedora helt hysterisk och hämtade valparna flera gånger och tog upp dem i min säng trots att vi var i sovrummet tillsammans med henne.

Ingrid och jag turades om att sitta vid valparnas plats för att  passa henne och försöka få valpen att äta.

När jag till slut gav upp och la undan valpen, som hade obetydlig andning, var det som att vända på en hand med Fedora. Hon blev, efter att ha letat runt lite, helt lugn och låg stilla hos sin valp.

Jag kröp ner i min säng, det tar på krafterna att vara vaken och orolig några dagar och nätter. Fedora och jag sov sedan som klubbade ett par timmar och nu verkar allt vara under kontroll.

Den sista av Kirstys syskon flyttade idag och nu ska det bli roligt att få lära känna denna lilla tjej lite närmare när Janet, Ingrid och jag blir hennes närmaste lekkamrater.

 

 

Det är mycket nu

Ja, i alla fall med våra mått mätt!

I onsdags flyttade Katrin (det var inte riktigt bestämt vilket namn hon kommer att få) till Västerås. I torsdags flyttade Klas till ett par som haft en hund från mig tidigare. Jag blev så glad att se dem igen nu 15 år senare och varken de eller vi hade åldrats överhuvudtaget!

Igår blev det en lite hektisk dag. På förmiddagen kom Kevins (numera Rasmus) nya familj hit och hämtade honom. Ingrid och jag åt sedan lunch efter att jag tittat till Fedora som låg i min säng, som hon har gjort den mesta tiden efter att hon blivit parad. Allt verkade då lugnt. Men när jag väntade på kaffet och gick in i sovrummet igen var det en valp som var halvvägs ute. Jag kunde ta tag i bakbenen och dra försiktigt så den kom ut helt.

Den verkade väldigt medtagen och låg och kippade efter andan trots min ivriga massage och skrubbning när jag höll valpen med huvudet nedåt. Fedora började värka igen och första valpen fick ligga kvar hos henne under tiden som jag assisterade med valp nummer två. Det var en pigg en och jag satt kvar och passade de två små tills Kates (numera Junis)  nya familj kom och Ingrid tog över valpmorskande med instruktioner att skrika på mig om Fedora började värka igen.

Den förstfödda hade då piggnat till och båda två hade börjat dia.

När Juni åkt med sin nya familj gick Fedora och jag ut så hon fick röra lite mer på sig. Jag hade inte trott på fler än 1-2 valpar och kunde inte heller känna att det var några valpar kvar men för säkerhets skull ville jag att hon skulle röra sig ordentligt under min uppsikt för att jag skulle se om hon fick några värkar.

Det har hon inte fått men ändå varit lite orolig, hon kräktes upp maten hon fick igår kväll, förmodligen gav jag lite för mycket, men portionen som hon fick nu på morgonen har stannat kvar. 

Tror och hoppas att allt ordnar sig när mjölken kommit igång ordentligt. De två tikvalparna kommer att bli kvar här i huset tills vidare.

Tvättmaskinen har gått varm med lakan, täcke och filt efter hennes första valp och bäddmadrassbytet som jag hade planerat tidigare har nu blivit en absolut nödvändighet!

 

 

En utflykt!

Vad vi har uppskattat dessa två dagar med besök hemma hos oss och  besök på Ljusterö!

Det känns verkligen hur humöret stiger av att få träffa trevliga människor. I fredags packade vi in alla småvalpar + Cameron i bilen och åkte till Lena J, kennel Notify.(Se Foton)

Lena är inte bara uppfödare av dvärg och toypudlar utan också medicinsk fotvårdare. Hon har även en make som lagar väldigt god mat.

Bra kombinationer! Vi fick en mycket god lunch och fina fötter innan vi tittade igenom alla valparna. Hennes två var så små att vi bara kunde se att de var tjocka och fina, 4 veckor bara och då har de ännu inte börjat springa omkring. Janets 7-veckors var desto rörligare.Vi tittade även på hennes fine Corry! Lena planerar att få en kull med helsyskon till honom. Det förstår jag!

Jag hade tagit med kompostgaller och gjorde en hage åt de små där vi ställde en av deras sängar. Valparna åt, sov och lekte där med sina nya leksaker som de hade fått av sin "farmor" Anneli, under tiden som vi åt och blev behandlade utan att de yttrade något ljud av klagan. Så snälla och gulliga valpar de är! Den här veckan ska 5 av dem flytta. Så tomt det kommer att bli för oss och för lilla Kirsty som blir kvar här. Tack och lov har hon sin snälla mamma Janet som sällskap.

Fedora bär inte på många valpar. Visserligen är hon en ganska stor tik och bör ha plats för att gömma några i sin kropp men 2 valpar är nog ett ganska säkert tips. Jag är glad om hon slipper få en ensam valp!

Trevligt besök.

Idag har vi haft en riktigt trevlig eftermiddag! Björnes matte, dvs valparnas pappas matte, kom hit tillsammans med en väninna. 

De hade med sig en kasse med leksaker till valparna. Det kändes som julafton när vi packade upp den! Vi gladde oss också över rosen som de hade med till oss. En vacker gul ros kommer att passa bra ihop med våra röda.

Valparna visade sig från sin bästa sida, for omkring och var väldigt söta. Efter att vi hade fångat dem på kort, stående på bord och filmat dem när de lekte på golvet, åt vi Ingrids soppa med bröd och avslutade med kaffe och tårta (min beställning!) jag tycker att vi äter alldeles för lite tårta och vill att vi rättar till det.

Nu är det lugnt i huset. Valparna sover, Ingrid tittar på TV och jag vilar mig efter att ha pratat hund i flera timmar, men så roligt det var och jag har nog saknat att få titta på valpar tillsammans med andra uppfödare mer än jag visste.

Därför tänker vi göra om det igen i morgon när vi ska till Lena J. Fast då ska våra misskötta fötter få sig en uppsträckning också.

Ska bli spännande att se om småfröna kan imponera på ännu en uppfödare av pudel!

 

 

Mitten av sommaren.

Igår var ungherrarna och jag på ringträning. Det kändes att det var ett tag sedan. Både Jonas och Cameron verkade lite vilsna och funderade mycket över ett skrikande barn och även på de tydliga instruktionerna från vår tränare och de andras förmaningar till sina hundar.

Mina lever nog ett väldigt skyddat liv utan höga ljud (förutom skall från resten av gänget och från otåliga valpar) så jag ska verkligen försöka ta mig ut mer tillsammans med dem.

Vi lever även i vanliga fall ett lugnt liv men nu är det nästan stillastående eftersom vi inte kan lämna huset någon längre stund med valpar som nu är 6 veckor och ganska medvetna om sina önskemål på livet som mat och lek utanför sin fina hage.

Familjerna som är intresserade av valparna har varit här. Väldigt trevliga personer och jag kan bara hoppas att jag inte pratade öronen av dem med mina tips och olika historier. 

En av familjerna fastnade för Cilia. Jag har klippt ner henne och min plan var att hitta ett fint hem åt henne.Hon är en både trevlig och rolig hund men just nu har vi väldigt många hundar och eftersom jag vill behålla Kirsty, den vita tikvalpen, och även en tikvalp efter Fedora (håller tummarna för att jag ska få en efter hanen som gett mig 6 hanvalpar tidigare) måste jag försöka att minska hundantalet.

Att familjen föll för Cilia betydde att Kate inte var tingad. Jag tittade igenom de mail jag fått från de som söker en valp. Blundade och pekade och kontaktade en som nu ska komma på lördag för att hälsa på mig och valparna och jag får hälsa på dem så får vi se om allt stämmer.

Det är så många som söker en valp nu och jag skulle så gärna vilja ge alla dessa trevliga människor en ny familjemedlem men tyvärr fungerar det ju inte så.

Fedora själv säger att hon är en extra speciell hund som bär på valpar. Hon är alltid väldigt speciell med sitt sätt och nu ännu mer.

Sitter vi i vardagsrummet ligger hon på en köksstol, när de andra är omkring oss ligger hon i ett annat rum och vaktar noga ifall någon skulle gå förbi. Hon tar sitt tillstånd på stort allvar men vi sover i alla fall tillsammans i sovrummet, även om hon ligger på golvmattan eller i fåtöljen och jag i sängen.

Janets valpar är fantastiskt roliga och pigga och att de var så tysta och lugna de första 4 veckorna tar de igen nu, så vi har det fullt upp med att sysselsätta dem. Men de sover i alla fall hela natten utan att ge minsta ljud ifrån sig.

Det är så roligt att ha 3 vita och 3 svarta i samma kull och väldigt lätt att skilja dem åt och se deras olika personligheter.

Deras "farmor" kommer på beök i nästa vecka och jag hoppas att även hon kommer att tycka lika mycket om dem som vi gör!

 

Handlaförsök

Lördag och lite regn.

Igår hade Ingrid och jag en "Handladag"

Nu för tiden är det sällan vi lämnar hemmet, men eftersom vi har påhittiga unghundar skulle det ske nu.

I förrgår pysslade jag lite med valparna, klippte  nosar och märkte dem med klippta tassar. Alltså pälsen, inget annat.

När jag tittar ut får jag se Cameron och Jonas som har vält kompostgallren runt min ganska nysådda gräsplätt.

Hundarna tycker väldigt mycket om att gräva vilket visar sig i massor av stora och små hål i rastgårdarna. Malcolm är fenomenal på att hitta hjorttryffel, medan de andra nöjer sig med att gräva upp rötter och jord som de sedan sätter i sig som snacks.

De två måste ha blivit överlyckliga när de hittade en nysådd, lättgrävd gräsmatta! Som pudelägare måste man ha humor och att se två mycket glada, mycket leriga ungdomar och de stora jordhögarna på den blivande gräsmattan gav mig användning för min läggning att se saker från den humoristiska sidan.

Jag bestämde mig för att sätta ett mer permanent staket tills denna långsamväxande matta kanske någon gång ska bli hållbar nog för att kunna gås på och kanske stå emot lite grävning. Eller att de där två blir lite mer vuxna.

Staketet som jag hade tänkt mig var slut och skulle komma in nästa vecka. Ingen idé att köpa stolpar innan vi har staketet. Torrfodret till valparna som jag ville ha fanns inte, så jag fick ta ett annat.

Jag hade även tänkt lägga plattor av någon sorts plast i en lerig gång där hundarna springer. De plattorna fanns inte. 

Hundarna får torrfoder på mogonen, men vill gärna ha lite toppning. Den toppningen var slut i affären.

Efter att ha tjurat lite när jag inte fick köpa och sätta igång med mina planer åkte vi hem med några blommor till rabatten, en grillad kyckling, en eltandborste och två pocketböcker.

Nu ser jag fram emot nästa "Handladag" och önskar mig lite bättre resultat.

Lite av varje

Vi har haft en väldigt varm period med temperaturer på över 30 grader i flera dagar men igår var det lite svalare och det gjorde att jag piggnade till och kunde ta mig an Jonas och Cameron.

Det var visserligen inte så länge sedan de blev iordninggjorda eftersom vi var på utställningen, men unga hundar behöver få öva på att bli hanterade så jag vill gärna få en anledning att lära dem.

Cameron var riktigt duktig, stod still när han klipptes och försökte inte fly hela tiden när han torkades, det var bara öronen som får självtorka några gånger till.

Jonas är en väldigt lätthanterlig ung hund, det enda "problem" jag har med honom är att hans päls börjar bli väldigt tät och det är ju knappast hans fel! Jag får avsätta betydligt längre tid för att få honom torr.

Efter att de var klara var Ingrid snäll och filmade dem nere på vägen. Jag försöker få mina hundar filmade så ofta som vi hinner och har lust. Det är roligt att jämföra dem med varandra och det är så lätt att glömma hur de såg ut vid olika åldrar.

Valparna mår bra. Jag bekymrade mig ett tag över att de kanske hade det för varmt och la in en kyldyna i deras hage, men när jag såg att de la sig så långt ifrån den som möjligt kunde jag konstatera att de nog inte störs särskilt mycket av värme eller att deras plats i köket är ok för dem.

De får nu tillägg i form av Vom och Hundemat, samma som de vuxna. Jag provade med majsvälling men de visar ganska tydligt vad de vill ha och inte. De har varit med ute på altanen och lösa i köket. Väldigt roligt att se hur fort de utvecklas!

På fredag är det 5 veckor sedan Fedora parades och jag kan inte se någon mage på henne än. Hennes beteende är annorlunda men det kan det också vara vid skendräktighet så jag fortsätter att vänta och hålla mina tummar.

Midsommar!

Mitt i Midsommar är det idag. Vi har mest ägnat oss åt att äta den här helgen. Sill, ägg, löjrom och tårta är inte så dumt. 

Promenaderna med hundarna har skett ganska tidigt eftersom gårdagseftermiddagen blev väl varm med sina 30 grader kl 15.

Just nu är det "bara" 29 men ändå alldeles för varmt för att jag ska ta tag i mina planer som var att skrapa färg och måla våra utestolar.

Även hundarna verkar tagna av värmen och väntar till kvällen med att släppa loss i rusning genom stora gården, vardagsrummet, köket, plöja mattan intill tvättstugedörren för att kunna göra en vändning som en simmare i en bassäng under något mästerskap och försvinna ut igen.

Vi trycker oss i fåtöljerna och håller upp fötterna när de drar förbi. 

Jonas och Cameron har verkligen roligt tillsammans!

Jag hörde häromdagen Malcolm med en mycket bestämd, nästan ilsken röst från rummet bredvid. Jag går in för att se vad som händer, Malcolm är normalt en väldigt snäll hund.

På vardagsrumsgolvet ligger Cameron på rygg under Malcolm, håller i en träbit som också Malcolm håller i. Malcolm försöker dra loss den, Cameron släpper inte utan lyfts flera gånger från golvet. Tyvärr kunde jag inte behärska mig utan börjar skratta, det såg för roligt ut!  Malcolm släpper, ger upp kampen och kommer till mig. Cameron försvinner snabbt som blixten med bytet mycket stolt och nöjd.

Vilken fantastisk ras pudel ändå är! En valp som får växa upp med äldre, snälla hundar i ett gäng har det verkligen bra. 

Idag har vi fotograferat valparna. De är nu 17 dagar och jag ser så ivrigt fram emot när de ska växa lite mer så också de ska börja springa omkring.

Nu är det 3 veckor sedan Fedora parades och det enda jag kan säga är att hon uppför sig på ett lite annorlunda sätt. Äter sämre och verkar lite tröttare än vanligt. Så när jag inte gör något annat så sitter jag och håller tummarna för att hon är dräktig.

 

 

Utställning!

Nu har vi varit på utställning! Det anordnades en inofficiell utställning i Enköping igår.

Det var ju inte som en "vanlig" förstås men ändå. Arrangörerna hade gjort ett väldigt bra jobb med att planera och ordna så att det bara var max 50 personer samtidigt på utställningsplatsen och  alla funktionärer och utställare hade försetts med munskydd och alla var också noga med att hålla rejäla avstånd till varandra.

Vi kunde ändå få möjligheten att prata, umgås och visa våra hundar.

Jag hade anmält Cameron och Jonas. Den ena i valpklass och den andra i juniorklass. Domaren var en auktoriserad pudeldomare och trots att vi bara var 3 mellanpudlar (den tredje var Claudias dotter) kunde vi känna oss väldigt stolta över våra fina kritiker och placeringar. 

Cameron fick Hederspris, blev BIRvalp och 2:a i valpgruppen. Jonas fick också Hederspris, blev BIR och 3:a i vuxengruppen.

De var så duktiga och jag var så stolt över dem! Eftersom vi bor här ute på landet och de inte ser eller träffar särskilt många människor eller andra konstiga ting som barn, cyklar, andra hundraser eller folk med konstiga kläder, dvs de som inte går i joggingbyxor, T-shirt och smutsiga, trasiga skjortor, fick de mycket att titta på.

Idag är det en lugn dag.

Janets valpar har vuxit ur sin koja och de ska få flytta till en större lägenhet, jag ska borsta igenom några pälsar och i övrigt vila min trilskande vänsterarm. Jag har fått behandling av kiropraktor och varje morgon känns armen helt bra, men när jag börjar använda den och det har gått några timmar får jag problem igen. Hoppas att nerverna eller vad det nu är läker ihop snart. 

Det är redan 21 grader varmt ute och hundarna och jag kommer att ta det lugnt och vänta med våra promenader tills kvällningen. 

 

Valparna 1 vecka 

I dag är valparna 1 vecka och det är fortfarande väldigt tyst i deras "grotta". Janet sköter så väl om dem och varje gång jag tittar till dem, och det är ganska ofta, ligger de antingen och äter eller sover.

Janet har börjat röra lite mer på sig, kommer ut och tittar till oss ibland och är väldigt intresserad av vad som händer utanför fönstret framåt morgonen. För att riktigt kunna se ut måste hon stå på mitt huvud (min säng står intill fönstret) och en hundtass på örat eller axeln fungerar utmärkt som väckarklocka.

Vi var idag uppe vid 4.30-tiden och det är otroligt skönt med tidiga mornar i början av en sommardag!

Jag arbetade i nattpatrull i många år och att nu vara uppe vid den tiden igen känns faktiskt lite nostalgiskt.

Vi ska försöka ta lite foton på valparna idag, jag befarar att bilderna kan bli lite suddiga, pigga krabater det här.

På söndag ska vi på utställning, minsann. Det är en inofficiell och vi har fått noggranna instruktioner om hur det ska gå till. Jag ska läsa på ordentligt om när jag får vara på platsen och när jag måste lämna den, när jag ska ha munskydd och när jag slipper det. Det är 3 mellanpudlar anmälda, mina två och en till.

Jag som tycker att det är så roligt att titta på andras pudlar kommer att tycka att det känns lite torftigt, men en utställning är det i alla fall och det ser jag fram emot.

Valpar

I kväll firar vi! Janet valpade i morse. Hon fick 7 valpar, tyvärr var en inte livsduglig, men 6 fina nöjda valpar ligger nu hos den stolta modern. Det är fantastiskt att hon bar på så många valpar och ändå hoppade obehindrat i soffor och sängar, lagom i hull och pigg och glad.

Hon låg i sin tygbur, som har stått i sovrummet den senaste veckan utan att hon har brytt sig om den, och fick alla sina valpar lugnt och säkert som om hon inte gjort annat trots att det är hennes första kull.

Jag blir så imponerad av henne!

Allt ser bara bra ut nu och jag hoppas att det ska fortsätta göra det. De första dygnen känns det alltid lite oroligt med hur det ska gå men jag kan bara hålla tummarna och försöka assistera Janet så mycket som hon vill och njuta av att se på när 3 svarta och 3 vita valpar trängs om maten.

Det är första gången jag har en kull med både svarta och vita och det är så spännande!