Blogg

Snö!

Igår började snön komma. Ingrid var lite bekymrad när jag gjorde mig i ordning för att åka till Eskilstuna på utställning dagen innan min bil skulle få vinterdäck och undrade om jag skulle stanna hemma. Inte åka? Till något som jag har sett fram emot hela hösten? Otänkbart!

Klart att Gregory, Cameron, Girl och jag packade in oss i bilen och lämnade gården strax före kl 6. Det var inga problem med väglaget, snön hade inte kommit till Enköping eller Eskilstuna så tidigt på morgonen så vi var framme vid 7-tiden.

Utställningen hade redan öppnat och vi tog oss in med burar, bord och annat absolut nödvändigt.

I vår ring började bedömningen med mellanpudlar så Cameron var först i ringen av vårt gäng. Han kan ibland vara lite onödigt blygsam och att ensam få all uppmärksamhet passar honom inte så bra. Han var den ende championhanen och kände sig inte lika bekväm som han är när han får stila inför andra hanar direkt han kommer in i ringen. Uppförde sig ok men saknade gnistan som han brukar kunna visa. Han fick ändå en fin placering som BH2.

En som bättre trivs med uppmärksamhet är Girl. Hon hoppade och vinkade med sina framben när vi stod stilla och showade glatt när vi rörde oss. Hon och jag har alltid en liten diskussion inför våra promenader då hon, precis som sin far Yo Yo (fd Jonas) tror att jag har hur långa armar som helst genom att hon backar och tvingar mig att sträcka ut mig eller ta några steg framåt för att sätta på kopplet. 

Nu gjorde hon likadant på bordet så att domaren fick försöka nå henne där hon stod längst bak på bordet.

Som utställare har vi fått uppmaningar att ställa hundarna längst fram på bordet för att domarna ska slippa töja på sig för att nå och känna igenom hunden.

Jag ska tala med Girl om den här saken och hoppas att hon ändrar sina vanor. Hon tilltalade domaren så mycket att hon blev BT4 i hård konkurrens och det blev jag väldigt glad för.

Sist på dagen var det mellanpudelvalparnas tur för den andra domaren. Eftersom det var så många hundar anmälda fick arrangörerna pyssla lite för att få till det så att de båda domarna skulle bli klara ungefär samtidigt.

I Gregorys klass var det tre småttingar som nog hellre hade busat med varandra än låtit den tålmodiga domaren känna igenom dem. Gregory uppförde sig helt utan anmärkning på bordet och i rörelse tycker i alla fall jag att han såg väldigt värdig ut. Han vann den klassen och fick tävla mot den äldre hanvalpen som var någon månad äldre. Gregory vann och fick sedan vänta tills tikvalparnas bedöming var klar för att få möta den vinnande tikvalpen i tävlan om den bästa mellanpudelvalpen. Där drog han det kortaste strået och han kändes väldigt barnslig mot den 2 månader äldre tikvalpen. Båda valparnas pappor kommer från mig och är söner till Clara så jag kände att jag vann oavsett!

Jag stannade till sista hund var bedömd och fick applådera Clydes dotter som slutade som BIS-2.

Min plan var att ringa och skryta och berätta om dagen på hemvägen men trfiksäkerheten fick gå före. Mörker och snö som piskar är inte rätt tillfälle att sitta och prata i telefon så det fick anstå tills jag kom hem. 

Jag hade kommit överens med Ingrid om att vi skulle dricka den flaska champagne som jag hade med mig fån Tångahed, oavsett hur min dag hade varit. Nu var jag visserligen trött men ändå glad och nöjd så campagnen smakade valdigt bra. Tack för den mina två vänner i väst!!

  

 

Gäst i huset

Vår nära vän Martina kom till oss i onsdags, idag är det lördag, och vi har glädjen att få ha henne kvar tills på tisdag när hon ska köra ända upp till Piteå igen. Det är så roligt att hon tar sig tid att komma ner till oss ibland och vi passar på att hitta på lite aktiviteter för henne för att hon inte ska få det långtråkigt i vårt stillsamma hus. Vi har förutom besök i en favoritaffär hunnit med att beundra valparna som Clyde har fått med San-Jo-Les Abba.

Så fina de valparna är! 

I och för sig har det nog varit rätt så aktivt den senaste tiden, åtminstone med våra mått mätt.

Cameron är i ett frisyrbyte och jag saknade inspiration för hur jag skulle få honom att se så fin ut som jag tycker att han är. Min lösning blev en resa till Vålberg i Värmland där jag sedan satt på en pall med ett vinglas i handen och gav många kommentarer när Kickie lyckades  plocka fram en väldigt vacker Cameron med sina saxar.Samarbete i sin bästa form!

Helgen därpå åkte Cameron, Girl och jag till Tånga Hed, bodde i ett mycket litet rum över natten och hade turen att träffa på en kvinna så att vi tillsammans kunde hitta felet till att strömmen försvann. Proppskåp med jordfelsbrytare. 

På utställningen träffade jag många trevliga människor och i ringen uppförde sig mina väldigt bra, fick fina kritiker och ck båda två.

Efter ett samtal från Linda Hansen, som har en kullbror till Cameron, var Ingrid överens med mig om att ett hem behöver en brun hane. Uppfödaren till Connors kull, Kennel Warming, hade fått återbud på den brune sonen och Linda undrade om jag visste någon som kunde vara intresserad av honom.

Jag åkte till Danmark, träffade Linda med hundar och familj och kunde åka hem med Gregory som hon hade varit så snäll att hämta från Warmings så jag slapp åka ännu längre.

Valpen är så lätt att ha med sig och Karin gav oss logi på vår väg hem så vi slapp köra i ett sträck från Fyn till Härkeberga.

Efter några få timmar hos oss verkade det som om han aldrig bott någon annanstans! Det märks verkligen att vi har en valp i huset och jag är så glad att både Malcolm och Cameron står ut med att ha en liten brun hängande i sina öron. Även Fedora som har stor värdighet och integritet ser till att han får busa ordentligt när de brottas och jagar varandra.

Clara mår bra igen. Veckan efter utställningen hade hon hög feber och jag bestämde att om den inte hade gått ner över helgen skulle jag söka veterinär. På söndagen blev det mer akut då hon började blöda ur munnen. Jag blev rädd och åkte till Ultuna djursjukhus.

Vi tillbringade 7 timmar där, de tog ett blodprov som visade att hennes blodvärden var dåliga och att hon hade några lösa framtänder som absolut måste tas bort så snart som möjligt De tyckte även att de kunde se en fistel som gick upp i näshålan. De ville lägga in henne över natten och ge blodtransfusion. Jag nekade till detta och skrev under en försäkran att jag tog hem henne på egen risk. Om hon nu var så dålig att hon kunde dö när som helst skulle hon vara med mig och inte ligga i en bur på ett djursjukhus.

Jag föreslog att hon kunde få antibiotika eftersom hon hade feber men eftersom den maskinen som skulle visa att hon hade en infektion inte var i gång på helgen ville de inte ge antibiotika. Natten hemma blev lugn, jag ringde en av Enköpings erfarna veterinärer, Hans Kindahl,  på måndagen som tyvärr inte kunde hjälpa mig förrän på torsdagen.

Han gjorde då en annan bedömning av Clara. Han tyckte att blodvärdena och min beskrivning av hennes symptom visade på Anaplasma, en fästingburen bakterie. Tänderna såg han inga problem med och blodet trodde han berodde på en skada och sår i munnen brukar alltid läka på någon dag. Han ordinerade antibiotika och tack och lov har hon nu återtagit sin uppgift att hålla reda på hela flocken, inklusive mig och leker, äter och sover precis som hon ska.

Vad ska vi göra när våra erfarna, äldre veterinärer  bestämmer sig för att gå i pension och vi blir hänvisade till nyutbildade veterinärer som kanske ännu behöver många år för att kunna fatta beslut om behandlingar efter sin kunskap om allt som djur kan drabbas av?

Jag hoppas att alla mina hundar ska fortsätta att må bra så att mina besök hos veterinär sträcker sig till vaccinationer och kanske någon tandvård ibland.

 

Semestern snart slut.

Det finns de som tror att pensionärer inte kan ha semester eller kanske att pensionärer alltid har semester.

Men det kan var lite kluvet. Jag arbetade inom vården mellan 1976-2018 men under den tiden klippte jag även hundar på min lediga tid.

Vården var det inte särskilt svårt att ta farväl av men att sluta träffa mina kunder och deras hundar är mycket svårare.

Jag klipper inte på heltid och mina kunder har ofta blivit mina goda vänner så därför ser jag fram emot att återgå till trimrummet på måndag efter två veckors semester med väldigt mycket aktivitet!

Vår bror Evert har varit här och det kräver en viss passning eftersom vi skamligt utnyttjar honom till olika tålamodskrävande sysslor (har ännu inte kunnat lära mig tålamodets kunskaper) och eftersom han är större och starkare än både Ingrid och mig finns det i ett hus på landet arbeten som han sköter mycket bättre än vi gör.

Visserligen kräver han både mat och dryck, men det gör å andra sidan vi också så därför har vi har hunnit med grillning, surströmming och kräftor och två resor till Roslagen. En till Lena Jonsson för att få våra fötter fixade samtidigt som vi passade på att äta en god lunch innan hemresan och en till Inger och Rolf för att våra fyra hundar som var med, skulle få springa på deras stora tomt och vi skulle få äta oss mätta på Rolfs goda mat. 

En dag spenderade vi i köpcentret  i Västerås och blev med flera nya par skor som verkligen behövdes. 

Promenaderna med hundarna på grusväg och skogstigar sliter skor.

Vad som också har hänt sista tiden är att Miranda och Jonas (numera YoYo) har flyttat åt olika håll. Miranda bor numera hos ett väldigt trevligt par där jag har fått rapporter om att hon finner sig väl tillrätta med både hussen och matten och en mycket söt och gullig 12-årig dvärgpudeltik.

YoYo bor bara ca en timme från oss hos ett par som har haft en hund från mig tidigare som tyvärr blev så svårt sjuk att de måste skiljas från honom. De har haft YoYo på prov en tid och när jag fick mail om att de nu var en familj igen och inte bara en man och hustru som bodde tillsammans, blev jag alldeles varm i hjärtat.

Visst märks det att vi nu har två hundar färre i huset och jag har flera gånger gjort mat till dem och ropat på dem. Men jag vet att de verkligen har fått fantastiska hem och jag är säker på att de kommer att få riktigt fina liv.

Jag ska självklart se till att även hundarna i vårt hus får det bra och nu när hösten kommer ska jag hinna med lite längre promenader och fler ringträningar och socialiserande stadsresor än jag kunnat när det har varit väldigt varmt.

Jag tycker om hösten! 

Ledig helg

Ja, egentligen är väl alla mina helger lediga men den helgen som jag inte tillbringar i trimrummet eller på någon utställning är det en extraledig helg.

Jag har gått igenom alla hundarnas pälsar, den sista var Fedora som inte badat sedan slutet av april. Ibland blir det så att jag klipper och reder ut en hund men att sedan något händer som gör att de inte kommer i badet. Senast var det Fedora. Tycker nog att hon verkar gladare när hon nu är ren igen. Pudlar uppskattar verkligen att vara rena och vackra!

En av de rena är Girl, som tillsammans med Dayli och Kirsty ska få följa med ner till Enköping idag. Vi planerar att åka och titta på årets 5 trädgårdar som elever gjort. Temat för året är Rummet.

Ska bli roligt att se.

Förra helgen var jag i Ransäter. Hade tänkt att stanna några dagar i Värmland och hälsa på valpköpare och andra vänner men av olika anledningar blev det bara en dagstur den här gången.

Eftersom orken efter den jobbiga utställningen i Tvååker inte riktigt ha återställts valde jag att enbart anmäla Kirsty. Liten, lätt och gullig maskot som inte på något sätt kan göra mig utmattad gjorde också att jag kunde ha tid att prata och umgås med både hundar och folk. Dayli var med som en "sidekick" och fick tillbringa dagen med att bara titta på den stora världen som hon ännu inte riktigt har kommit underfund med.

Nästa helg åker jag till Askersund. Jag ska bo på hotell där efter tips från Gunilla om att det fanns lediga rum i närheten av utställningen. Det betyder att jag kommer dit dagen före och kan sätta upp tält vid ringen vilket gör att stressen på morgonen kan minska och vi kan ägna kvällen före till att äta tillsammans och umgås. Det känns som gamla goda tider och vi kommer säkert att ha en hel del minnen som behöver lyftas upp igen från den tiden som vi ofta åkte tillsammans på uställningar. När jag tänker efter lite kommer jag ihåg våra resor på tidigt 80-tal. Bl a till Tönsberg i vinterkyla när vi var en hel liten grupp som åkte.

Undrar om även Gunilla minns den resan?

Claire är sig lik igen och både Ingrid och jag är glada att jag inte fattade ett förhastat beslut om henne trots att jag var väldigt bekymrad när hon inte mådde bra.

Nu har hon återupptagit sitt arbete med att hålla reda på alla ungdomar så att de uppför sig på ett sätt som passar henne.

Vi hade en period när vi höll Malcolm och Cameron i olika gäng eftersom Cameron, lillpojken i huset, envisades med att försöka krypa in i Malcolms mun med någon leksak, trots att Malcolm mycket bestämt försökte förklara att han inte skulle få plats där.

Cameron har några missprydande märken i ansiktet efter de olika tillfällena. Vi tyckte synd om Malcolm. Han är en väldigt snäll hund, och när den unge slyngeln vägrade lyssna på farbrorn i huset lät vi dem slippa umgås en tid. Nu har Cameron blvit lite förståndigare så nu kan vi tack och lov återigen ha hela gänget med oss samtidigt.

Jag kommer aldrig att byta till någon annan ras än pudel!

Jag kände det extra starkt när Clyde var här en tid då hans matte var på en resa. 5 av tikarna löpte, jag har tre hanar och att det sedan kommer ännu en hane in i huset tycker de andra bara är roligt. Lite stökigare blev det kanske men inga problem.

Nu har lugnet lägrat sig i huset igen och jag ska göra mig i ordning för en liten tur till Enköping innan jag ska ägna mig åt lite trädgårdsarbete, kanske? 

 

Lat söndag

Ja, det är precis vad jag har tänkt för den här dagen.

I torsdags åkte Jonas, Dayli och jag till Karin i Vallda. Vi skulle på utställning i Tvååker dagen därpå så vi gjorde oss en tidig kväll efter en skön promenad på den nygjorda fina slingan som har blivit anlagd runt hästhagarna. Lite extra passning var vi tvungna att ha eftersom Dayli löper och Jonas självklart visste det och även Milo1 på besök hos Karin den här veckan, visade intresse.

Dagen därpå blev det som vanligt en tidig morgon. Utställningen var utomhus och det är alltid en extra stress eftersom vädret kan överraska och ett tält som skydd är nästan helt nödvändigt att ha, om man inte vill blir dränkt eller stekt.

Som alla tidigare gånger jag varit i Tvååker finns det en väldigt stor yta, långa avstånd till allt, men väldigt liten plats för utställare att sätta upp sina tält. I år hade de placerat vår ring i ett hörn med staket på två sidor och nästa ring på den tredje, vilket betydde att man bara fick sätta upp en enkelrad på den sista fjärde sidan. Vi tvingades att sätta vårt tält utanför staketet och antingen krypa mellan på den ena sidan eller klättra över på den andra.

Det kommer att vara fler utomhusutställningar i sommar.

Jag känner mig mycket tveksam till om jag vill utsätta mig för dem.

Jonas uppförde sig som vanligt alldeles utmärkt i ringen och utanför, han placerade sig om 2:a bland hanarna med en mycket fin kritik. Domaren tyckte även mycket om Dayli men hon tyckte inte om ringen. Trodde nog att om hon inte var väldigt uppmärksam skulle nog någon eller något anfalla henne.

Så fort som hon har slutat löpa kommer hon att få chansen att se mer av världen utanför Härkeberga och jag ska se till att hundarna får uppleva mig vid fler platser än på promenad, i fåtöljen vid TVn och vid trimbordet. Det har varit lite mycket att göra senaste tiden och det är bra att få veta hur hundarna reagerar i olika situationer så jag vet mer än att de är glada, gulliga och roliga hemma.

Hundarna och jag stannade en natt till hos Karin och den här kvällen blev inte tidig. Med god mat och vin i kroppen planerar vi för kommande valpkullar och andra roliga aktiviteter. 

Vi kanske borde göra några noteringar under tiden så vi kommer ihåg vad vi betämde oss för?

Det blev en sen frukost innan vi var på plats i bilen igen för att åka och hälsa på hos Kennel Starmist och Jonas valpar i Kisa.

Det var en väldigt fin kull med 5 hanvalpar som hade en stor inhägnad gård med olika sängar, kojor och leksaker att härja med.

Jonas hade med sig några leksaker och som för alla små är nyheter mest spännande. 

Vi tittade, filmade och fotade så gott det gick innan vi satte oss vid bordet som stod inom synhåll från valparna och serverades en väldigt god köttpaj. 

Efter maten plockade jag ihop och Ingegerd fick hälsa ordentligt på den stolte fadern och Dayli innan hussen i huset kom och ställde en kopp kaffe i bilen.

Vägen hem gick bra och vid 21-tiden kunde vi köra in i garaget och plocka ur hundar och övernattningssaker innan de fick sin mat och Ingrid och jag kunde sätta oss med varsitt glas vin och gå igenom de senaste dagarna.

Claire är mitt bekymmer för närvarande. Hon gjorde sig illa på något sätt för några dagar sedan. Fyra löptikar kan bli lite intensiva ibland och hon skrek plötsligt till utan att vi vet vad som hände. Så nu får hon vila ensam i mitt sovrum och gå ut med bara mig som sällskap så får vi se åt vilket håll det går.  

 

Norrland

Nu har jag varit i Norrland. Riktiga Norrland, alltså inte bara strax ovanför Gävle utan högre upp. I Skellefteå och Piteå.

Cameron, Miranda, Kirsty och jag startade kl 6 på fredagsmorgonen och skulle enligt GPS vara framme i Byske omkring kl 15. Det var vi inte, eftersom vägen byggs om i Umeå och jag skickades ut på riktiga landet för att på en sliten grusväg ta mig fram till Skellefteå.

Hastighetsbegränsningen var på vissa ställen 50 vilket kändes som ett hån då all fart över 40 gjorde att det kändes som om vi skakade sönder. Jag ringde Martina och sa att jag blivit hänvisad till Burträsk och ville höra så jag inte var på väg mot Norge. Hon försäkrade att jag var på väg åt rätt håll. 

Hon hade rätt och efter ytterligare några avtag var jag återigen ute på E4 mot Byske. Jag bestämde mig för att jag på återvägen INTE skulle låta mig luras ut på någon grusväg. Att jag då skulle bli tvungen att åka en längre omväg vid Höga Kusten pga avstängd väg skulle jag få upptäcka på måndagens återresa.

Allt nog så gick resan väldigt bra, hundarna sov och jag var vaken. Vi stannade ett par gånger och sträckte på benen, åt lite och rastade oss.När vi kom fram till Byske väntade Martina och Erik på oss och vi kunde installera oss i Eriks föräldrars stuga, åkte sedan ner till utställningsplatsen där vi möttes av trevliga, vänliga funktionärer från SPK norra avdelning och kunde sätta upp tältet intill den blivande ringen.

Erik åkte hem till Piteå och Martina och jag ägnade kvällen åt att uppdatera allt som hänt sedan vi sågs sist.

Det blev en ganska sen kväll. 

På morgonen tog vi oss till utställningsplatsen i god tid och hälsade på gamla vänner och hade gott om tid att fixa till hundarnas pälsar som blivit lite medtagna efter resan.

Kirsty var först av mina i ringen. Skötte sig som vanligt väldigt bra, hon är verkligen vår lilla maskot! Hon placerade sig som 2:a bland tikarna och jag var så nöjd med henne.

Cameron var på väldigt gott humör, gick på bakbenen utanför ringen och försökte charma alla hanar och tikar som kom i närheten. Han lyckades även charma domaren så mycket att hon tyckte att han var den bästa mellanpudeln för dagen! Han slutade sedan som 2:a enbart slagen av en storpudel i finalen!

Miranda hade roligt i ringen och blev slutligen 2:a bland tikarna.

Det låter som en andraplats var min den dagen och det kan ibland kännas som snöpligt när det är så roligt att vinna, men med den här konkurrensen av medtävlare kunde jag inte vara annat än väldigt nöjd och glad!

Martina och jag åkte därefter till Piteå, satte upp tältet och åkte hem till Erik som väntade med grillen tänd och bordet dukat.

Vi hade en väldigt trevlig kväll tillsammans med Theo, son i huset, och Robin med sambo Hanna som kom förbi. Ja det heter ju kom förbi även om de åker ca 20 mil i den delen av landet.

Efter en god natts sömn var vi på utställningsplatsen i god tid. Kirsty var även den här dagen först av mina i ringen. Även denna dag var hon 2:a bland dvärgtikarna. Cameron tyckte att den här utställningen var minst lika rolig som den förra. Vann hanhundsklassen och blev sedan slagen av vinnande tik i BIR/BIM. Miranda hade roligt i ringen, vann sin klass och slutade som 4:a bland tikarna. Jag var så glad över att hundarna hade så liknande placeringar i ringen för två helt olika domare och så stolt över deras uppförande!

Vi åkte sedan hem igen till Martina och Eriks fantastiska hus. Åt även denna kväll ute och fick väldigt god mat, tillsammans med Emelie och hennes sambo Marco. Så roligt att träffa Martinas dotter igen! 

Hon är nu en ung kvinna istället för den lilla tjej hon var när jag träffade henne senast. Jag är väldigt glad att hon kom så jag fick träffa henne.

Efter ännu en god natts sömn i "mitt" stora, fina rum, en ordentlig frukost och en längre promenad var hundarna och jag åter på plats i bilen. Denna gång på väg hem.

Lite irriterande med omvägen som jag fick göra på grund av "någon" anledning så gick ändå resan hem väldigt bra och efter 11 timmars bilåkning kunde jag köra in i garaget vid 19-tiden.

Resan till Norrland som jag hade sett så mycket fram emot blev ännu bättre än jag kunde ha hoppats på och det har tagit mig den här veckan att gå igenom allt som hände och börja ladda om inför kommande helg. Men då kommer det inte att bli så mycket bilkörande. Säkert inte mer än ca 50 mil enkel resa. 

Rolig helg.

Ja det har jag verkligen haft! I lördags åkte Cameron, Miranda och jag tillsammans med Dayli, som var med för att titta på en utställning, till Hammarskog.

Utställningen var utomhus och jag har noga följt väderprognoserna och hoppats att det åtminstone inte skulle bli snö. Det har varit några kalla dagar senaste tiden. Snön slapp vi men blåsten fick vi stå ut med. Tälten fladdrade i vinden och frisyrer på pudlar och människor såg ganska rufsiga ut.

Cameron är fortfarande lite ovan vid att lämna hemmet men tjejer har han numera fått upp intresset för, så han stod kvittrande på bakbenen när någon kom i närheten.

Trots sitt nya intresse uppförde han sig väldigt fint i ringen och vi hande turen att domaren tyckte att han för dagen var den vackraste mellanpudeln. Han vann hanhundsklassen, fick ett cert och blev champion. När han sedan mötte den vinnande tiken och lyckades slå henne blev han även BIR. I finalen slutade han som BIS-3 och jag var så stolt!

Miranda skötte sig som alltid väldigt fint, hon är en lätt hund att ha med sig, och hon slutade som BT3. En placering som jag blev väldigt glad för. Det var många fina tikar med på den här utställningen.

Vår domare dubterade i pudelringen och jag har bara hört goda ord om honom. Han hade en trevligt sätt mot oss alla,  pudlar, nya fräscha handlers såväl som de gamla, erfarna, lite stela och ringrostiga.

Det var en mycket trevlig utställning och jag trivs alltid på Pufelklubbens utställning i Hammarskog som är en vacker och lagom stor plats för en specialutställning.

Det är också bra för en Enköpingsbo med ett avstånd på ca 45 minuter. När jag kom hem kastade jag en blick på mina rufsiga småtjejer som skulle med mig till Västerås på utställning nästa dag. Konstaterade att de kanske inte direkt såg ut som de borde ha gjort i pälsarna, gick sedan och la mig och somnade

direkt.

Utställningen i Västerås har följt den dåliga trenden att inte ha några kataloger utan man måste ha en smartphone för att kunna se vilka hundar som man ska möta iringen. Jag satt beredd med bilen packad och inväntade 7-slaget när katalogen släpptes för att kunna skriva ut vilka pudlar som skulle delta, för att åtminstone kunna se vilka hundar som skulle vara i vår ring. Det känns så tråkigt att titta på en hund, som man kanske tycker ser extra fin ut och inte direkt få vet vilka som är föräldrar till den när man är uppfödare och alltid är intresserad av att veta härstammning på hundar som man ser.

Jag hade med mig Girl och Kirsty. Det är två små och lätta hundar och det var ganska skönt att ha dem med sig dagen efter en rolig och blåsig dag. 

I Västerås var vi inomhus vilket jag alltid föredrar. Mindre packning och vädret kan man strunta i. Kirsty uppförde sig lika fint som hon gjort tidigare och Girl var nog inte lika busig nu när hon tävlar som vuxen som hon var som valp. Girl slutade som 2:a bland tikarna och Kirsty blev 3:a bland dvärgpudeltikarna.

Duktiga små tjejer båda två och jag var så stolt och nöjd med dem.

Vi var klara ganska tidigt och eftersom jag bara har en knapp halvtimme att köra, var jag åter hemma vid 15-tiden tillsammans med MacDonald's mat som vi gärna äter efter en utställning.

Nu ska jag inte på någon resa förrän jag ska till Norrland i slutet av maj. Då är det en 2-dagars utställning men jag ser nog mest fram emot att träffa Martina, en väldigt god vän som jag inte träffat på flera år!

Snö

Typiskt aprilväder. Soligt och ganska varmt en dag, ösregn nästa och snö och kallt dagen därpå. Jag uppskattar i alla fall när det är fruset, renare hundar och lite renare inomhus.

Igår var jag hos veterinär med Claire. Förra fredagen skrek hon plötsligt till och såg riktigt eländig ut. Jag förmodade att hon hade sträckt sig så hon fick en tröja på sig eftersom lite värme inte borde skada. Vi har lyft henne upp och ner från sängen då hon har sett tveksam ut inför att hoppa och hon har bara varit tillsammans med snälla Kirsty.

Claire anser att min säng är hennes säng, så hundsäng på golvet var inget alternativ. Hon fick värkmedicin som jag inte tyckte gjorde särskild skillnad några dagar, innan jag provade med en tablett Prednisolon som jag hade kvar efter Marie. Den gjorde skillnad, eller om det var så att hon faktiskt hade självläkt.

Jag fick en tid hos veterinär Stavenborn som jag åkte till, trots att Claire verkade mycket bättre. Bra när någon kunnig känner igenom henne och jag var också nyfiken eftersom vi under veckan har gissat på nacken, vänster framben, ryggen och något bakben. Claire är en mycket märklig hund. Hon är smart, glad, krypig, tycker illa om människor hon inte känner, snäll mot de andra hundarna och är just "Claire".

Hon blev noga genomkänd och reagerade inte någonstans.

Vi bestämde att det inte var dags för henne än, hon är bara 10 år, och jag fick ett nytt recept på Prednisolon som hon kommer att få några dagar till. Det kändes väldigt skönt att åka hem igen med mitt original till hund! Visserligen har jag kanske lite onödigt många hundar för tillfället men det är ju inte på det sättet jag vill minska antalet!

Förra helgen var vi på resa. Cameron, Girl, Dayli och jag var i Falsterbo hos Lena och Lars, på utställning i Svalöv och hemma på hotell Karin Svensson.

En mycket trevlig helg!

På utställningen kändes det att jag är ringrostig och dåligt planerad. Det blev stressigt eftersom några strykningar i klassen före Camarons klass förstörde den lilla planering jag hade.

Dayli skötte sig utmärkt trots att hon tittade sig lite förundrat omkring ibland och vann sin klass av 6 tikvalpar. Cameron är inte van att vara på utställning och blev lite hastigt inkastad i ringen, skötte sig fint på bordet och hyggligt på golvet trots att jag lyckades trassla in kopplet i hans päls och fick desperat försöka trassla ut honom igen istället för att få ge honom lite glädje och uppmuntran. Han placerade sig som 2:a av 2 och fick i alla fall ck trots hans handlers dåliga framförande. 

Medan vi fick våra rosetter ropade ringsekreteraren på juniortikarna och Girl satt fortfarande och väntade i sin bur och blev nästan utsläpad från den av sin stressade matte för att direkt komma upp på bordet hos domaren som första tik i sin klass. 

Girl är ändå tack och lov den mest rutinerade i gänget. Hon har ju varit med på några valputställningar. Hon kom 2:a i klassen och jag var väldigt nöjd med mitt gulliga "marsvin".

Där ser man vad 2 år utan knappt några utställningar alls gör med en utställare som har visat hundar i ringen sedan tidigt 70-tal.

Allt lugn, värdighet och planeringsförmåga försvinner.

Tur ändå att jag nu har flera utställningar framför mig så jag förhoppningsvis kommer att sköta mig bättre.

Tur också att jag har snälla och toleranta hundar när deras matte virrar till det!

Marie

I förrgår ägnade Ingrid och jag tid åt att röja i garaget och eftersom det var en vacker, solig dag fick hundarna röra sig över hela tomten med öppna grindar till alla gårdar och ingångar till huset. 

De är uppdelade i olika gäng och det minsta gänget är Marie och Malcolm som strosade, sprang och hittade leksaker som blivit kvar på tomten och absolut måste finfördelas lite till.

Marie har mått ganska bra senaste tiden, hostat mindre, ätit bra och sovit lugnt i min säng varje natt och när vi den kvällen dragit oss tillbaka från TVn tog hon med sig ett tuggis som hon ivrigt bearbetade i sin säng tills jag tog ifrån henne det för att inte riskera att hon skulle sätta det i halsen, lade undan min bok och släckte lampan för att vi skulle sova.

Men hon kunde inte komma till ro. När jag lyfte upp henne i sängen ville hon komma ner och när hon var på golvet ville hon komma upp. Jag hade lampan tänd för att kunna hålla ett öga på henne. Hon ville inte, kunde inte, lägga sig utan tillbringade natten sittande i min säng. Så snart jag hade rastat alla hundar på morgonen ringde jag Monika Stavenborn, veterinären som tittat till Marie tidigare. Jag väckte henne inte! Hon satt redan och passade en valpande tik, vilket jag givetvis inte visste. 

Hon lovade ringa när hon kunde ta emot Marie och mig och jag tillbringade väntetiden med Marie och telefonerna bredvid mig.

Klockan 15 kunde veterinären ta emot oss i sin fina klinik på landet och Marie fick somna in. 

Jag är ändå glad över att hon fick de här sista månaderna och jag känner mig på det sättet tillfreds med att jag inte förhastade mig utan väntade tills det inte längre var mitt beslut. 

Marie var en stor personlighet och det kommer att märkas att hon inte finns längre. 

Sol.

Vilket betyder att jag ska skynda mig på att komma ut på promenad innan vår grusväg tinar och blir lervälling.

Det är lugnt i vårt hus, Marie hänger ännu med även om jag numera hjälper henne genom att lyfta upp henne i sängen och om jag hinner, även ner igen. Hinner jag inte fånga henne kastar hon sig ut när hon fattat mod och gör ett jämfotahopp rätt ut i luften. Hundar blir inte alltid förståndigare med tiden, men så länge som hon verkar trivas med livet är jag glad att hon är kvar.

Som sällskap i mitt sovrum har hon Malcolm, de trivs bra ihop även om de grälar ibland. Grälar ibland gör även Jonas och Cameron. Än så länge räcker det att jag går mot dem och harklar mig för att de ska besinna sig och eftersom de båda två är hundar som inte gärna slåss verkar de nöjda med att jag lägger mig i deras diskussion och medlar.

Min plan är att kanske försöka hitta en familj till Jonas. Han är en väldigt gullig hund som helst är nära och jag tror att han skulle trivas med en egen familj. Jag vill inte sälja honom utan funderar på ett fodervärdsavtal om den "rätta" familjen dyker upp en dag.

Snart ska vi på utställning. Eftersom Pudelklubbens västra avdelning ställde in sin utställning någon dag innan det väntade beslutet om upphörandet av restriktionerna och istället valde att bjuda in till exteriörbedömning och ringträning i den hyrda lokalen, valde jag att anmäla till en utställning som ligger längre hemifrån. Jag tycker att det är så roligt att ta med en valp i ringen och det var sista chansen att få göra det med henne. Vid min närmaste utställning 3 mil bort, är hon några dagar över 9 månader och får inte längre räknas som valp.

När jag nu tittar i utställningskalendern är det roligt att få möjligheten att undanta utställningar eftersom de är så många. 

Jag föredrar inomhusutställningar av rent praktiska anledningar. Vädret, underlaget, avståndet till parkering och släpande av tält och uppsättning av dem, paraplyer, regnkläder och solskydd.

Jag är alltid lika glad när inomhussäsongen börjar igen!

I år är arrangörerna ivriga och anordnar utställningar både helgen före Valborg och på själva Valborg. Hoppas att klimatalarmisterna får lite rätt så att det åtminstone inte snöar i slutet av april.

Jag planerar inga valpar för tillfället. Huset är ganska fullt av hundar och jag tar sällan en kull om jag inte har möjlighet att spara åtminstone en valp och det känns som det inte är läge för det nu utan jag är så nöjd med de som redan bor här.

Nej nu är det dags att gå ut så jag hinner med mina promenader innan Gloria och Riella kommer till klippning och medan vägen fortfarande är gångbar. Jag delar upp hundarna i olika gäng och nu är det ett gäng ytterligare eftersom Clara har börjat löpa. 

Lugnet i huset är förmodligen på upphällningen när killarna märker det och börjar med sin skönsång vid 4-5 tiden på morgonen.

 

 

Torsdag.

För många år sedan ansåg en väninna och jag att torsdagen var veckans tråkigaste dag. På den tiden var vi ofta ute på olika krogar och om vi då hade träffat en trevlig man och lämnat vårt telefonnummer, utan att han sedan hade hört av sig innan torsdag var det bara att glömma honom.

Det där förekommer inte numera, men jag kan ändå le lite åt att känslan av torsdag som veckans tråkigaste dag fortfarande hänger kvar.

Lite tråkigt är det nog ändå idag eftersom vi nu ska sätta ut lådorna med den nedpackade julen på vinden igen och vet att den inte ska plockas upp förrän om 10 månader.

Min plan är ändå att fylla de 10 månaderna med massor av roliga tillfällen! Jag har redan börjat.

I helgen var jag på klippkurs i Skövde. Det var Pudelklubben Skaraborg som höll i den och som lärare hade de anlitat Reija Hyttinen. Reija har varit väldigt vänlig och tålmodig när jag har bett om hjälp med speciellt den kontinentala klippningen som är ett litet mysterium för mig, så jag såg fram emot att få gå en kurs för henne.

Eftersom Pudelklubben ställde in sin utställning i Vilsta dit jag hade planerat att ta med Jonas i den frisyren, valde jag istället att ta med Cameron som jag har klippt i den engelska varianten eftersom han kan bli näste hane som jag ställer ut. Förutsatt att jag inte har oturen att fler klubbar ställer in sina utställningar, förstås!

Eftersom det tar några timmar att åka till Skövde frågade jag Marika Pontén (en av de som såg till att kursen blev av och även hade hand om allt runt omkring den) var det fanns någonstans att bo. Hon berättade att Skövde Hundarena hade övernattningsrum i byggnaden och om jag var där kl 20 skulle jag bli insläppt. Cameron, Dayli, som var med som sällskap, och jag åkte hemifrån på fredagseftermiddagen och var utanför lokalen i rätt tid. Vi träffade Sara, chefen för lokalen som visade sig vara en väldigt trevlig person. Hon förevisade var allting fanns som vi kunde använda kök, toa, städskrubb och även var lampknapparna satt. 

Det var en fin lokal, ljuset var ok för en sådan här kurs och när jag frågade om golvet som hade heltäckningsmatta svarade hon att det fanns dammsugare. Väldigt fin inställning till oss pudelfolk trots att hon själv hade Dalmatiner.

Kursen var på två dagar. På lördagen klippte Reija halva hundar, vi fick själva välja vilken sida vi ville ha hjälp med, medan vi alla tittade på och försökte följa och förstå saxens vinkling och vad vi skulle tänka på när det gäller hundarnas byggnad för att sedan kunna försöka göra hunden något så när liksidig.

Maten hämtade Monka Jonsson efter att ha skrivit ner ställets meny som vi valde ur. Stora portioner som räckte även som kvällsmat till Karin Johansson, som bodde i det andra rummet, och mig när vi satt i köket och åt innan kvällspromenaden och en ganska tidig nattning. 

Tar på krafterna när man försöker lyssna och koncentrera sig!

Dagen därpå fixade Reija uppsättningar av huvudpäls på våra hundar och hjälpte till med fotografering. 

Cameron och jag var färdiga tidigt och eftersom vi hade ganska lång väg hem åkte vi vid lunch efter att ha tagit farväl av alla nya och gamla vänner. Jag var väldigt nöjd med kursen och åkte hem fylld med nya idéer och inspiration.

Hemma hade det varit lugnt och hundarna hade uppfört sig väl. Marie får nu en Kortisontablett/dag och mår riktigt bra såvitt vi kan se. Hon bukandas fortfarande men hostanfallen är lite färre, hon äter med god aptit, sover bra på nätterna och hänger gärna med på promenader så det verkar inte vara någon akut fara för henne. Det känns väldigt skönt för 13 år är väl inte gammalt för en pudel?

 

 

 

En tid till...

Min äldsta, Marie, har varit dålig under hösten. Senaste veckan mer akut och efter en natt då varken hon eller jag fick många minuters sömn ringde jag till veterinären, som hon varit hos tidigare, och fick en tid för att låta henne sluta. Jag ville gärna ha henne kvar över helgen och frågade om jag kunde ge henne kortison. Jag fick svaret att jag kunde ge henne en hög dos för att hon förhoppningsvis skulle få det lite lättare.

Hon svarade bra på medicinen och fick tillbaka sin blick och kunde  andas mindre ansträngt.

Jag åkte till veterinären på min bokade tid, eftersom jag ville ha en objektiv åsikt om hur Marie verkade må. Jag har lovat mig själv många gånger att jag aldrig ska låta något djur jag har ansvar för ska få lida för min skull och var orolig att min bedömning av hennes tillstånd inte var rätt.

Tack och lov var veterinären ense med mig om att hon var en riktigt pigg äldre dam när hon nyfiket gick omkring i rummet för att se om det fanns något ätbart. Hennes hjärta var ok och även om lungorna inte var i något toppskick dög de nog ännu en tid.

Jag fick recept på starkare tabletter och efter min fråga, fick jag också veta att jag var välkommen att höra av mig om hon skulle bli akut dålig.

Så nu kan jag andas lättare själv och även börja ta itu med lite sysslor som varit vilande en tid då mina tankar varit upptagna av Marie. Jag kan alltså börja bada och klippa lite hundar igen.

Miranda verkade inte lika nöjd med det, men jag tyckte att det kändes väldigt roligt att hitta en elegant liten dam under mängden av päls.

Jag fortsätter att planera för kommande utställningar och vägrar acceptera att våra liv inte ska få levas i frihet snart igen.

Vi hade en lugn Jul med mycket mat och ser nästan fram emot nästa vecka då vi har bestämt att det ska råda mindre mat och mer motion i våra liv. Ingrids och mitt alltså!

Hundarna motionerar väldigt mycket och deras aptit får gärna fortsätta som den är.

 

Latare?

eller har jag blivit förståndigare? Ännu en utställning som jag avstår från. Har avanmält mina hundar från MyDog.

Jag drabbades av tvivel efter att ha anmält till Göteborg.

Kommer det att bli snöoväder? blir Camerons nya frisyr klar? orkar jag med den utställningen som jag alltid tycker är rörig och jobbig? Vägen hem är också både lång och mörk.

Stockholm är "min" utställning lika väl som MyDog kan vara utställningen för någon som bara har positiva tankar om just den.

När sedan beskedet kom om krav på vaccinationsbevis och rätt att avanmäla bestämde jag mig definitivt. Jag har skickat in ett brev om ansökan om vaccinbevis men är osäker på om jag ens skulle hinna få det i tid till den utställningen.

Datorer kan vara väldigt egensinniga.

När jag försöker logga in med BankId på vår dator blir jag upplyst om att det inte finns något och när jag då istället förtsöker installera ett BankId blir beskedet att det inte går eftersom det redan finns ett.

Trots ett ganska långt samtal med supporten, väldigt trevlig röst, förändrade det ingenting. Vi kan betala räkningar genom datorn men kan inte beställa något som kräver BankId. Så vi blir tvungna att spara våra pengar de gånger som företagen inte accepterar kort och vi inte heller kan åka till säljaren.

Tack och lov kan jag anmäla till utställningar eftersom de accepterar mina kort som betalning! 

Jag har inga planer på att sluta ställa ut men tycker det är så mycket trevligare att göra det på Pudelklubbens utställningar så jag ser fram emot utställningar både i februari och mars.

Vi har lite snö kvar men i morse var det väldigt halt. Töade igår och frös i natt. Tur att jag har mina spikskor på promenaderna.

Jag har mina hundar i koppel när vi är ute i skogen och på vägen. Alla älskar att springa och jag tycker att det räcker med rusningarna genom alla gårdarna på tomten och det är inte heller så dumt att de även kan rasta sig i koppel. Jag har många minnen från de tillfällen när jag haft med hundar på resor och det regnar, de är iordninggjorda i pälsarna, kissnödiga och bara vägrar att finna sig i att rasta sig i koppel. Nu försöker jag lära dem det, genom att de får gå dagliga promenader i koppel.

De är inte heller så dumt att få gå i mina egna funderingar utan att hela tiden vara uppmärksam för att i tid upptäcka grannar, rådjur, harar, ridgäng, travhästar i träning och istället kunna få planera eventuella framtida kullar och annat viktigt i lugn och ro.  

Hemma istället.

Idag skulle jag egentligen varit på en inofficiell utställning. Om jag har anmält till en utställning brukar jag nästan aldrig avstå utan mycket starka skäl. Idag har jag egentligen inga giltiga skäl alls.

Det skulle möjligen kunna vara att det är kallt, utställningen är i ett ridhus,  mitt nytapetserade, nymålade sovrum behöver återställas, hundarna behöver långpromenader och resten av huset ska julas.

Jag tycker om julen. I över 12 år bodde jag ensam i mitt hus på Hammarö och firade alla jular utom en på egen hand. Ett år lyckades jag tjata ner föräldrar och syskon till mig över julen men i övrigt var det hundarna och jag som myste.

Ett år hade jag arbetat natt före julafton, sov ganska länge och åkte ner till Karlstad på eftermiddagen för att köpa julmat. Ett mycket tyst och tomt Karlstad. Jag köpte en något bättre smörgås på en bensinmack och lärde mig läxan att förbereda julmaten i god tid.

Nu ser min syster till att det blir riktigt mycket julmat. Hennes planer för vad vi ska äta börjar i mitten av november så jag känner mig helt trygg i den frågan.

Vi har satt upp dörrkransar och börjat plocka ur julkartongerna som står på vinden. Idag ska vi såga ner granen som vi har bestämt ska stå utanför köksfönstret och sätta upp ljusgirlanger lite här och där.

Hundarna gillar att hålla koll på vad vi gör och även hjälpa till att flytta på saker som hamnar på golvet.

För en vecka sedan var jag i alla fall på utställning. Jag hade bara Kirsty anmäld eftersom mellanpudlarna dömdes av min goda vän Ann-Charlotte och jag hellre har den kontakten med henne som jag har, än ställer ut för henne. Det finns många domare att visa hundarna för men inte så många som jag vill kunna rådfråga om olika saker när det gäller mina egna hundar.

Kirsty var väldigt duktig, placerade sig som 3:a i klassen och fick ck. Jag tog även med valparna, Girl och Dayli som fick känna på hur det är att befinna sig i den stora utställningsvärlden. 

Jaja, Pudelklubbens utställning i Eskilstuna är stort för valpar som inte sett så mycket av människor och främmande hundar än så länge.

Eftersom jag "bara" hade Kirsty med mig kunde jag verkligen sitta och titta på bedömningen i de två ringarna. Lite svårt ändå att hänga med när ringsekreteraren alltför snabbt visar lappen som säger vad hundarna får för pris. Ringpersonalen var väldigt trevlig men om man bara för ett ögonblick tog ögonen från dem, missade man vilken valör domaren gett hunden som hon just bedömt.

Jag hade en väldigt trevlig dag och var så glad över hur mina tre uppförde sig trots att dagen blev lite längre än vanligt då båda ringarna hade en extra person med sig som var under utbildning respektive tog sin examen för att så småningom få chansen att  döma vår fina ras.

I övrigt är det lugnt hos oss. Hundar och människor mår bra. Jag har inga valpplaner för tillfället. Har man två pigga valpar på 4 och 6 månader och tre unghundar på 1½, drygt 2 och snart 1½ år i huset får vi ta skydd ibland för att inte de ska slå omkull oss när de far fram. Tanken att komplettera det med en kull valpar känns just nu avlägsen. Försökte filma dem när hela gänget jagade varandra runt på tomten och upptäckte att det är det bästa sättet för att de ska sluta leka så våldsamt och istället lugnt gå omkring med nosarna i backen. 

Kanske skulle dela med mig av tipset om man vill få några gulliga roliga minnen av glada busiga hundar ska man ta fram kameran och börja filma. De blir då genast lugna och lite tråkiga. 

 

Höst och vackert väder!

Idag är det en vecka sedan jag var på utställning. Och 4 veckor tills jag ska på en igen! Eftersom jag nu är pensionär och enbart klipper några hundar på deltid, inte direkt är någon städmanisk person eller särskilt aktiv i övrigt, betyder utställningar väldigt mycket för mig.

Inte enbart den lilla stunden i ringen utan också att få packa bilen med massor av saker och flera hundar och åka. Inte vart som helst och inte alltför långt men med ett resmål som ger nya intryck och gott humör.

För en vecka sedan var jag i Vårgårda. Dagen innan utställningen var jag hos Karin (igen!) hoppas att hon inte kommer att tröttna på att så ofta få sitt hus invaderat av mig och flera pudlar. Visserligen säger hon snällt att jag är så välkommen men också att jag snart hittar bättre än vad hon gör var kaffe, smörgåsar och annat finns. Jag vill tro att hon tycker att det är bra att jag är en självständig gäst!

Jag hade med mig Jonas, i championklass! Miranda, fortfarande en junior och lilla Girl som är en glad valp.

Jonas tyckte nog att han var en värdig champion när han fick visa upp sig i ringen som var både stor och hade ett underlag av tjockt "gräs". Han vann sin klass och blev 3:a bland hanarna. Miranda skötte sig också utmärkt och blev 2:a i klassen och 4:a bland tikarna. Hon är alltid en hund som är glad och värdig.

Glad och värdig vet jag inte om jag ska kalla den minsta! Visserligen var Girl både värdig och ordentlig på bordet och när vi var i rörelse i ringen men... att lugnt stå och vänta passar inte en aktiv 5 månader valp! Hon snodde runt, kastade sig på golvet, sprätte med benen, som Cilia gjorde, skällde om inte godiset kom tillräckligt snabbt och överföll ringsekreteraren som kom och pratade med oss när vi stod och inväntade vår tid inför domaren.

Klart att hon inte blir lugnare när hennes matte bara står och skrattar åt henne men glada valpar är nog det sötaste man kan se! Hon skötte sig så bra att domaren inte kunde mostå hennes charm utan gjorde henne till BIRvalp.

Det var en väldigt trevlig utställning och en ovanligt trevlig domare som tog väldigt bra i hundarna. Alla mina tre verkade som om de kunde tänka sig att följa med henne hem!

Men det fick de naturligtvis inte utan de måste vara ett sällskap i bilen för mig på vägen hem, även om de bara sov och inte var särskilt sällskapliga.

När jag satt där och körde i mörkret bestämde jag att nu fick det vara ett uppehåll i att åka någon längre sträcka till en utställning.

Så tyckte jag då,väldigt bestämt, men efter att jag vilat ut och det blivit ljust igen anmälde jag några hundar till Göteborg i januari. För att inte tappa min inspiration att sköta pälsar och klippa, behöver jag morötter och utställningar passar utmärkt som det! 

Norrland

Fast en del skulle nog kalla det Mellansverige. Vi har i alla fall varit i Sundsvall.

Utställningssugen som jag är hade jag anmält till SPK Norras utställning. I vanliga fall brukar det vara två utställningar i mitten av oktober i det området men eftersom SKK hade ställt in sin, fick vi ägna all vår uppmärksamhet åt Pudelklubbens utställning istället.

Ann-Charlotte tyckte också att en resa norrut i oktober är vad man behöver så vi samåkte dit på lördagen. Jag hade med mig Cameron, Kirsty och Girl. Ann-Charlotte hade med sig sin yngsta, Hippie, som är en dotter till Clyde.

Hundarna samsades alldeles utmärkt på promenader, i hotellrum och på utställningen. Girl är en väldigt glad, matintresserad valp som gjorde sitt bästa för att hålla humöret uppe på oss alla. 

När hon hade tröttat ut sina kompisar gick hon över till att försöka få fart på Ann-Charlotte och mig genom att dra i alla de lakan och andra skydd som vi hade lagt i sängarna.

Vi åt en väldigt god middag på kvällen, tyvärr har de slutat med buffén som jag mindes från tidigare besök på det hotellet och som jag frestat Ann-Charlotte med, men alternativet var tack och lov väl så gott.

Mat är viktigt när man är på resa och efter en god natts sömn var vi återigen i matsalen för frukost efter morgonpromenaden och packning av bilen med burar, kläder och hundar.

Resan till utställningsplatsen tog ca 20 minuter så vi var på plats i god tid innan bedömningen började.

Cameron var först i ringen av våra. Han är ännu lite ovan vid sådana här tillställningar men uppförde sig helt utan anmärkning. Han vann unghundsklssen och placerade sig sedan som 3.a bland hanhundarna. Hippe var nästa in i ringen av våra, hon blev 3.a i sin klass som var ganska stor. Girl bedömdes i den andra ringen av en annan domare, tyckte att det var väldigt roligt även om godbitarna som hon fick inte kom i den hastighet som hon tyckte att de skulle. Hon var tvungen att påminna mig med uppfodrande ögon och lite skall hela tiden.

Den här domaren var nog inte så van vid mellanpudlar som liknar marsvin och tyckte att hon skulle få växa till sig lite mer, men gav henne ändå en fin kritik. 

Lilla Kirsty tycker att utställningar är roligt och hon placerade sig som 3.a i sin klass. Tydligen var en tredjeplats vår placering för dagen!

Vi stannade kvar och tittade tills allt var klart innan vi satte oss i bilen för hemfärd. 

Ann-Charlottes bil stod i Uppsala och resan hem gick utan något uppehåll. Det kändes verkligen att det var länge sedan vi träffades för samtalsämnena vi avhandlade tog inte slut!

Efter att ha släppt av Ann-Charlotte och Hippie hade jag bara ca 50 minuter kvar av min resa och hemma väntade en väldigt god köttgryta och några glas vin innan hundar och jag stöp i säng.

Gårdagen ägnade jag åt pälsvård i soffan framför TVn och några promenader i solen.

Efter en aktiv helg med mycket prat och många människor var det precis vad som behövdes innan jag ska börja ladda inför nästa helgs utställning i Tångahed!

 

Aktiv helg

I lördags åkte Cameron, Girl och jag till Vänersborg. Blev lite vilse när jag kom fram till utställningsplatsen men fick hjälp av min övernattningskamrat Anne Braathen att hitta rätt bland mängder av olika byggnader, och vi kunde installera oss i ett ganska litet dubbelrum. Helt ok men hundarna hade inte så stor plats att busa på.

Anne hade ställt ut redan på lördagen och var både glad och nöjd då Gary hade fått ännu ett cert att lägga till det tidigare. 

Området, kanske ett militärområde omgjort till psykiatri, migrationsboende, hade många hus och stora välklippta gräsmattor med konstiga konstverk. Vädret var kallt och torrt, passande för pudlar iordninggjorda för utställning och avståndet till ringarna var bara en kort promenad bort.

Det kändes lovande redan från början med god mat i restaurangen och god dricka på rummet.

Vi sov ganska hyggligt trots att varje halvslag markerades med ett högt klang och varje helslag med rätt antal klangslag för den timmen. 

Efter frukost gick vi ner till ringen och installerade oss. Girl hade nummer 1 i ringen, Cameron nummer 4, även Gary skulle vara tidigt inne i sin ring.

Girl tyckte att det var väldigt spännande och roligt att vara i en ring, fick fina ord av domaren och ensam som hon var blev hon också BIR-valp. Domaren tyckte att även Cameron var en fin hund så han blev först bästa hane och sedan även Bäst i Rasen!

Det betydde att jag skulle vara kvar och tävla i finalen. Gary skötte sig också fint, blev 2:a av hanhundarna.

Det var ganska kallt och blåsigt men med många människor att prata med gick tiden fort innan vi skulle in i ringen igen. Girl var inte valpdomarens favorit men hon snurrade runt och hade trevligt i alla fall.

Cameron uppförde sig alldeles utmärkt och slutade på en andraplats efter en mycket vacker och framgångsrik storpudel.

Det här var Camerons andra utställning. Jag är otroligt glad och stolt över honom!

Vi åkte sedan till Karin i Vallda där min blivande valp väntade. Karin har en kull efter en dotter till Presley, pappan till kullen är Clyde och jag är så glad att jag fick köpa en av tikarna!

Vi firade dagen med en flaska bubbel som jag hade haft med mig vid ett tidigare tillfälle. Den gången var det inte aktuelllt att fira något.

Efter en god middag och en god natts sömn var det dags för en ridtur. Det kändes lite ovant och stelt, jag har inte suttit på en häst sedan jag miste min fina Nathalie för över 4 år sedan.

Jag fick låna stallets mest pålitliga islandshäst och lyckades hålla mig kvar på den när vi skrittade genom skogen och utefter en å i över 1 timme under småprat och i fint väder.

En sådan ridtur är väldigt upplyftande för humöret och jag mådde riktigt bra när jag packade in mina tre hundar i bilen. Cameron, Girl och lilla Daylight som vi håller på att prova namn till. Först tänkte jag Daisy, men hon ser inte ut som en Daisy, sedan igår har hon hetat Daylight men Daily känns nog bra att säga. Vi får se vad det blir.

Hon är en god och glad valp och Girl fick ställa upp som barnvakt till henne i natt så hela huset har sovit bra.

I dag är det vardag igen och jag ser fram emot den kund som snart kommer till klippning och bad.  

Höst

Sedan sist har jag varit på tre utställningar. Alltså fler på två veckor än jag varit på det senaste året. Inte undra på att jag känner mig lite sliten.

Just nu är det ganska mycket att göra på mitt trim, hundar som behöver bli av med päls för att den ska hinna växa ut innan jakt och vinter eller långhåriga pudlar som var varit på semester.

Roligt när de kommer även om jag måste pyssla lite för att även hinna rasta mina egna och se till att de får mat på någorlunda rätt tid.

Just nu har jag fyra av mina hundar i päls för utställning och det är alltid motiverande att ägna tid åt deras pälsvård när utställningsresultaten blir så bra som de blivit på de här senaste utställningarna.

I Leksand fick Jonas sitt tredje cert, blev champion och även BIR, Miranda skötte sig alldeles utmärkt och slutade som BT3.

I lördags var jag med Jonas, Miranda och lilla Girl på Pudelklubbens utställning på den trevliga platsen Hammarskog. Jag är alltid väldigt nöjd när det bara är Pudelklubbens utställning. Tycker det är så mycket trevligare på en mindre utställning med enbart pudlar.

Jonas blev BH2 och om han inte redan hade varit champion skulle han ha blivit det då, eftersom hanen som vann över honom redan var champion. Lilla Miranda vann juniorklassen och blev till min stora glädje BT (bästa tik)och vann cert! Den minsta av mina tre, Gloria och Jonas dotter Girl fick slutorden "en riktig showgirl" i sin fina kritik, och blev 2:a av de tre mellanpudeltikvalparna. Hon var väldigt glad över att få komma ut och se lite mer av världen även om hon hade svårt att hinna med att utforska allt som hon tyckte var intressant.

På söndagen var det så den tredje utställningen, den i Gimo. Med mig hade jag Jonas och Kirsty. Jonas var lite trött och inte lika uppmärksam som han brukar. Kan bli lite för många intryck för en lantisgrabb som även har haft tre löptikar att hålla koll på hemma i huset. Det var faktiskt först i dag, onsdag, som han åter var den pigge killen som jag känner.

Kirsty är 15 månader och blev slutmätt på sin höjd 32,5 cm, och har nu papper på att hon är en dvärgpudel. Hon tyckte verkligen att utställningar var något som hon gärna ville vara med på och tuffade på i en väldig fart. Knappt att hennes matte hängde med! Hon slutade som BT3 och jag var efter det väldigt nöjd med att åka hem för att ladda inför nästa utställning som är på söndag.

Det känns som något som liknar ketchup-effekt.

Inga utställningar, inga utställningar, många utställningar!

Inget regn idag!

I alla fall inte än. Vi har ägnat den här veckan åt att sätta stolpar och skruva upp plank. Min plan var att det skulle ta ca 2 dagar. Det har tagit 5. Största boven till missbedömningen av tid är faktiskt regnet. Tycker inte om de där stora kalla dropparna som nästan gör ont när de landar på huvudet eller när allt blir slipprigt och halt att handskas med. 

I ärlighetens namn måste jag kanske även säga att mycket extratid har ägnats åt att leta efter verktyg. Att leta försvunnet järnspett ägnade jag en god stund åt, thorxmejsel har vi köpt ny.

Men trots att det ibland varit trist att börja om för det har blivit fel, kasta oss inomhus när störtregnet kommit eller tvingats åka och handla ännu mer virke, har vi haft det trevligt.

Jag, för att min idé om ännu en rastgård till hundarna vuxit fram, Evert för att han tycker om att arbeta med sina händer och Ingrid för att hon har utfodrat oss och ibland smitit till skogs för att plocka svamp.

I måndags var det mer glamoröst. Karin och jag var på utställning i Ljungskile. Med mig hade jag Cameron och Miranda som debuterade på en riktig utställning. Båda uppförde sig mycket bra både på resan, hos Karin och på utställningen. Karin hade med sig sin Stella som inte var helt nöjd. Hon verkar inte alltid se meningen med att traska runt i en ring, förmodligen en ganska smart hund som föredrar andra aktiviteter.

Cameron uppförde sig över min förväntan och verkade tycka att tillställningar med många hundar och folk var mer i hans smak än att träffa några enstaka människor hemma på vår väg.

Han kanske vill att vi ska flytta till staden? Den tanken slog faktiskt mig också några gånger under våra aktiviteter den här veckan.

Miranda uppförde sig lika bra som vanligt. Den tiken är en stabil klippa i alla situationer! Hon placerade sig som nummer 3 i sin klass medan Cameron uppfyllde alla mina drömmar genom att bli bästa mellanpudel!

Jag stannade inte kvar för att delta i gruppen. Sitta och vänta i kanske 4 timmar för att sedan ha en hemresa på närmare 5 timmar när jag har staketuppsättning som väntar där hemma?

Ibland får man välja vad man vill göra.

Evert stannar hos oss även den här veckan. Jag har en fönsterbräda som jag vill ha uppsatt och mina hörlurar behöver limmas och golvvärmen måste startas om igen. För att inte tala om surströmmingen som väntar i kylen. En tradition sedan vår barndom. Är man född i Norrland så är man. 

Nästa helg ska jag till Leksand på utställning, därefter väntar Hammarskog, Gimo och Vänersborg. Det gäller att passa på när det dyker upp några utställningar. Tyvärr är de utomhus och när jag ser bilder från Visby där det pågår utställning i helgen kan jag känna en viss tvekan. 12 grader och regn. Skullle vi inte få "besvär" med för mycket värme i Sverige?

 

 

Äntligen utställning!

Och vilket resultat det blev för oss!

Wästmanlands kennelklubb var modiga, lade ner extra tid på  planering, tog bort allt som kunde orsaka köer eller trängsel och bestämde sig för att anordna en utställning.

De hade satt en gräns för antalet hundar som fick komma, men det blev färre anmälda hundar än de hade befarat så alla som var anmälda fick också chansen att bli bedömda.

Vi var lite oroliga för vädret, men temperaturen stod oss bi och vi fick tillbringa en väderperfekt dag på de stora gräsytorna i

Västerås. Lite sol, lite vind och en allé med träd att stå under så vi slapp använda oss av något tält.

Väldigt stora ringar som vår pudeldomare önskade att vi inte skulle använda till fullo. Det passade mig utmärkt.

Det passade mig också väldigt bra att visa Kirsty, som blev inmätt som dvärgpudel, i en lite ökad promenadtakt.

Den större Jonas måste jag däremot visa i ett högre tempo så det var skönt med en domare som fattade sina beslut utan att vi var tvungna att löpa runt i flera varv.

Kirsty har inte varit på någon utställning tidigare men tyckte att det var helt ok att trava runt i ringen. Hon fick en fin kritik, vann sin klass och blev därefter BT4. Jag var väldigt nöjd med både henne och hennes placering. 

Jonas har varit med på utställningar tidigare och verkade känna sig trygg i sitt intresse för eventuella löptikar och okända människor. Hemma hos oss höglöper Miranda, som också var anmäld till utställningen. Jonas är en förnuftig ung hane men jag ville inte pressa honom genom att ta med Miranda till utställningen, så jag åkte dit med två hundar istället för tre.

Jag kände mig lite ringrostig efter det långa utställningsuppehållet så två hundar att hålla reda på var alldeles lagom. När så Jonas gjorde mig så stolt och glad med sitt BIR och sitt fina uppträdande i ringen blev min dag helt perfekt!

Den här veckan är jag och hundarna ensamma hemma. Ingrid är på sin årliga bilsemester och ringde från Lindesberg där hon tillbringar natten. Hon sover i bilen och har med sig allt som hon kan tänkas behöva men var lite sur då hon inte släpptes in i Sala silvergruva eftersom hon har en mobil utan bankid.

Hon ägnade ändå någon timme till promenerande i Sala och imorgon skulle hon börja dagen med att göra Nora, sedan får vi väl se vart hon tar vägen.

Det här betyder att jag är katt- och vattningsvakt. Jag har fått tydliga skriftliga beskrivningar över arbetsuppgifterna och har därför ingen möjlighet att ta emot några kunder.

Katter, blommor och grönsaker kommer nog ta nästan all min tid för att Ingrid ska slippa mötas av en uttorkad öken och hungriga katter när hon kommer hem.

Men jag tänker i alla fall göra i ordning Cameron! Att vara på en utställning gör mig alltid inspirerad att sköta om hundarnas pälsar lite bättre.