Igår valpade Clara.

På ultraljudet den 7 januari kunde veterinären se två hjärtan och en tom blåsa. Hon har varit väldigt opåverkad av sin dräktighet. I förrgår kväll hade hennes temp gått ner till 36.8 grader vilket den även visade sig vara i går morse så jag visste att hon var nära en valpning.

Vid lunchtiden började  hon bli orolig och ville hela tiden gå ut. Framåt 14-tiden stängde jag undan de andra hundarna så att hon skulle få ro att koncentrera sig. Hon darrade men kom inte igång med några värkar trots att hon började lämna klargröna fläckar efter sig på golvet när hon gick omkring.

Varje valpning är ny och även om jag varit med om många, har jag haft turen att slippa komplikationer på någon av mina svarta eller bruna, vilket statistiskt sett betyder att gången det inte går bra närmar sig.

Efter att ha malt de tankarna ett tag ringde jag upp min goda vän Ann-Charlotte som är mycket erfaren när det gäller valpningar, för att få stöd. Jag slog även en signal tilll veterinären som finns "runt hörnet" och kollade att hon var hemma om Clara skulle behöva kalk för att få igång värkarna.

Jag blev lugnad av Ann-Charlotte "det är väl bara efterbörden som börjat lossna, hör av dig och berätta vad hon fick".

Veterinären skulle vara hemma och kunde spruta kalk vid behov. Jag letade fram en kalkbrustablett och gav henne och efter ca en timme började hon få värkar.

En valp kom så långt fram att jag fick tag i en tass och kunde hjälpa till att få ut den. Det var ganska trångt eftersom efterbörden var lindad runt valpen men tack och lov har Clara fått flera kullar och är erfaren, så det gick bra.

Strax efter började hon värka igen och inom 5 minuter efter första valpen kom nästa. Den var större och Clara tröttare efter långt förarbete, men den kom med huvudet först så det fanns något rejält att ta tag i för att kunna hjälpa till att få ut den genom att dra när varje värk kom.

Hon fick två pigga pojkar som vägde 250 g och 280 g.

Min omtänksamma veterinär hörde av sig flera gånger för att höra hur det gick och det var med glädje och lättnad jag kunde ringa henne och berätta att allt gick bra.

Trots att jag alltså har varit med om många valpningar och alla (förutom med en liten vit tik som måste kejsarsnittas) har gått bra så kan det kännas lite oroligt när det är fredagseftermiddag, tiken är lite äldre och jag är så rädd att det ska hända henne eller någon valp något.

När det sedan gått bra blir jag nästan euforisk när jag har turen att få ligga under natten och titta på min fina, duktiga tik och hennes pigga, tysta valpar.

Jag kunde även få glädja en god vän som hoppats på en hane efter Clara. Om allt blir som jag hoppas med de bägge, så är ju jag också väldigt glad i hanhundar....