Ja, i alla fall nästan. Jag trasslade in mina fötter mellan köksbordet och kökssoffan och föll i början av juni. Handleden såg konstig ut så vi åkte in till akuten.

När läkaren efter röntgen drog min handled rätt betättade jag för sköterskan att jag såg så mycket fram emot utställningarna jag skulle åka på följande helg. Jag skulle få träffa två nära väninnor och vi skulle äta, dricka och prata förutom att få visa våra hundar för varandra, domare och åskådare.

Sköterskan log mot mig. Hon visste mer än jag gjorde.

Nu 8 veckor senare har jag blivit besiktad och läkaren sa att plattan och skruvar såg bra ut och att handleden är nästan helt läkt.

Hon tyckte att det hade gått fort. Jag höll inte med henne.

Nu ska jag få fortsätta träna och stretcha men inte beslasta för mycket. (Förstår fortfarande inte vad det betyder).Så skulle jag nog vara helt bra om ca 1 år. Förutsatt att jag inte ramlar på armen, förstås.

För många år sedan bröt jag vänster handled när jag satte mig i lera och tränade efter det faktiskt upp mina reflexer så pass, Håll armarna mot kroppen! att jag när jag föll av Nathalie, min älskade häst som inte alltid lyckades behålla mig på sin rygg, istället skrapade upp näsan, pannan och hakan.

Ska försöka med mantrat igen: Håll händerna mot kroppen när du faller!

Även om jag har tillbringat min mesta tid med TV-tittaden och bokläsning och armen i högläge har jag tack vare underbara väninnor varit i Sandefjord, Västerås, Vårgårda och Ransäter på utställning.

De flesta av hundarna har fortfarande pälsen i ganska gott skick. Mycket tack vara Martina som kom ner till oss från Piteå och badade hundar på löpande band. Kickie som klippt Cameron och putsat på Girl. Kirsty klarade jag klippa själv, har sina fördelar med en frisyr som till stora delar maskinklipps. Anne som tog med mig till Sandefjord och stod för allt runtomkring. Från bilkörning till lagning av vagn och dragande av hundar och burar.

Utan er hade min sommar varit väldigt tråkig!

Jag har för tillfället inga valpplaner men har ändå börjat se lite mer positivt på min framtid. Dayli var jag tvungen att klippa ner. Skötseln av en unghund i tovåldern är nog en av de där belastningarna jag skulle undvika. Hon verkar tycka att det är helt ok och är väldigt söt när hon springer omkring med sin pipande boll.

Gregory är en av de hundar som klarar sig helt utan uppfostran (verkar han tycka själv) men med min nya inspiration ska jag ändå försöka se om det går att få honom att gå bättre i koppel, komma fortare när jag ropar och finna sig i att bli uppställd på ett vackert sätt på marken. Cameron har varit med på utställningarna och uppfört sig väldigt bra. Han är så lätt och rolig att åka omkring med så jag ser fram emot flera tillfällen att ta med honom.

Kirsty löper nu men jag har inga planer att para henne, hon fyller ändå en stor plats som husets maskot.

Fedora är parad och väntar valpar hos Pompanos kennel. Ska bli så spännande att få se dem! Synd att det är så långt till Falsterbo.

De närmaste dagarna ska jag ägna åt träning och vad kan bättre stärka en hand och handled än bad och klippning av mina hundar!!