Min äldsta, Marie, har varit dålig under hösten. Senaste veckan mer akut och efter en natt då varken hon eller jag fick många minuters sömn ringde jag till veterinären, som hon varit hos tidigare, och fick en tid för att låta henne sluta. Jag ville gärna ha henne kvar över helgen och frågade om jag kunde ge henne kortison. Jag fick svaret att jag kunde ge henne en hög dos för att hon förhoppningsvis skulle få det lite lättare.

Hon svarade bra på medicinen och fick tillbaka sin blick och kunde  andas mindre ansträngt.

Jag åkte till veterinären på min bokade tid, eftersom jag ville ha en objektiv åsikt om hur Marie verkade må. Jag har lovat mig själv många gånger att jag aldrig ska låta något djur jag har ansvar för ska få lida för min skull och var orolig att min bedömning av hennes tillstånd inte var rätt.

Tack och lov var veterinären ense med mig om att hon var en riktigt pigg äldre dam när hon nyfiket gick omkring i rummet för att se om det fanns något ätbart. Hennes hjärta var ok och även om lungorna inte var i något toppskick dög de nog ännu en tid.

Jag fick recept på starkare tabletter och efter min fråga, fick jag också veta att jag var välkommen att höra av mig om hon skulle bli akut dålig.

Så nu kan jag andas lättare själv och även börja ta itu med lite sysslor som varit vilande en tid då mina tankar varit upptagna av Marie. Jag kan alltså börja bada och klippa lite hundar igen.

Miranda verkade inte lika nöjd med det, men jag tyckte att det kändes väldigt roligt att hitta en elegant liten dam under mängden av päls.

Jag fortsätter att planera för kommande utställningar och vägrar acceptera att våra liv inte ska få levas i frihet snart igen.

Vi hade en lugn Jul med mycket mat och ser nästan fram emot nästa vecka då vi har bestämt att det ska råda mindre mat och mer motion i våra liv. Ingrids och mitt alltså!

Hundarna motionerar väldigt mycket och deras aptit får gärna fortsätta som den är.