I förrgår ägnade Ingrid och jag tid åt att röja i garaget och eftersom det var en vacker, solig dag fick hundarna röra sig över hela tomten med öppna grindar till alla gårdar och ingångar till huset. 

De är uppdelade i olika gäng och det minsta gänget är Marie och Malcolm som strosade, sprang och hittade leksaker som blivit kvar på tomten och absolut måste finfördelas lite till.

Marie har mått ganska bra senaste tiden, hostat mindre, ätit bra och sovit lugnt i min säng varje natt och när vi den kvällen dragit oss tillbaka från TVn tog hon med sig ett tuggis som hon ivrigt bearbetade i sin säng tills jag tog ifrån henne det för att inte riskera att hon skulle sätta det i halsen, lade undan min bok och släckte lampan för att vi skulle sova.

Men hon kunde inte komma till ro. När jag lyfte upp henne i sängen ville hon komma ner och när hon var på golvet ville hon komma upp. Jag hade lampan tänd för att kunna hålla ett öga på henne. Hon ville inte, kunde inte, lägga sig utan tillbringade natten sittande i min säng. Så snart jag hade rastat alla hundar på morgonen ringde jag Monika Stavenborn, veterinären som tittat till Marie tidigare. Jag väckte henne inte! Hon satt redan och passade en valpande tik, vilket jag givetvis inte visste. 

Hon lovade ringa när hon kunde ta emot Marie och mig och jag tillbringade väntetiden med Marie och telefonerna bredvid mig.

Klockan 15 kunde veterinären ta emot oss i sin fina klinik på landet och Marie fick somna in. 

Jag är ändå glad över att hon fick de här sista månaderna och jag känner mig på det sättet tillfreds med att jag inte förhastade mig utan väntade tills det inte längre var mitt beslut. 

Marie var en stor personlighet och det kommer att märkas att hon inte finns längre.